Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-10 13:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/den-allmanna-pensionen-har-alltid-varit-orattvis/

DN Åsikt

DN Åsikt. Den allmänna pensionen har alltid varit ”orättvis”

Det allmäna pesionssparandet har alltid varit "orättvist" eftersom det varit och är ett politiskt styrt långsiktigt sparande. Det individuella långsiktiga sparandet som under en period inte bara delvis korrigerade orättvisorna, utan dessutom var viktigt för den ekonomiska tillväxten, har politikerna omsorgsfullt undergrävt och därefter begravt helt och hållet. Detta kommer på sikt att få negativa konsekvenser.

All pensionen är egentligen uppskjuten lön. Det faktum att det finns en ”allmän” pension uppfattas ibland som om den är någonting annat, någonting som våra politiker förfogar över och kan ändra hur som helst. Varför kan politikerna inte precis som de gör med  statens andra pengar, skatter och bidrag – ge vissa lite mer och ge andra lite mindre? Det är ju i alla fall våra gemensamma pengar?

Nej, så är inte riktigt fallet även om våra politiker har, och alltid har haft, sitt beskärda inflytande över det ”allmänna” (men individuella) långsiktiga sparandet.

När ATP-systemet beslutades 1958 var just ett av alternativen att pension skulle vara ett enskilt långsiktigt sparande där pengarna avsattes i fonder. Detta alternativ förlorade emellertid och vi fick ett politiskt bestämt system av tvångssparande med en mycket begränsad fondavsättning. Att det blev politiskt bestämt innebar två saker 1) att det inte kom att finnas ”raka rör” mellan det individuellt avsatta beloppet och det utbetalda beloppet, det vill säga de individuellt sparade pengarna har aldrig var helt och fullt individuella. 2) att en stor del av det avsatta sparandet kunde tagas i anspråk för andra samhälleliga åtaganden, som exempelvis bostadsbyggande, endast en bråkdel slussades till fonder (vars placeringsmöjligheter styrdes av det politiska systemet).

Från början skulle ”full” pension grunda sig på de 15 ”bästa” intjäningsåren av det under 20 års arbete intjänade beloppet.  Det innebar att den som började arbeta vid 15 års ålder och ”sparade”, dvs avstod lön, under 50 år i ett yrke utan egentliga karriärmöjligheter, endast fick ut en bråkdel (20/50) av sitt sparande när han eller hon gick i pension vid 65 års ålder. Detta var fallet inte minst för många av LO:s medlemmar i den privata sektorn, metall-, fabriks- och byggnadsindustrin.

Så småningom ändrades systemet till de ”bästa” 20 åren av 30, men detta till trots förblev systemet ”orättvist” för den person som nämndes ovan. Han eller hon sparade (avstod lön) under 50 år och fick egentligen endast ut för 30 år, låt vara med tillägget att utbetalningen eller pensionen grundade sig på lönen under de 20 ”bästa” inkomståren. Vinnarna var  i stället de som arbetade under endast 30 år och som samtidigt hade en karriär med stigande lön. Systemet har alltså aldrig varit riktigt rättvist sett från den enskilde individens synpunkt.

Det ovan nämnda ”tillägget” (de 15 ”bästa” av 20, respektive ”bästa 20” av 30) visade sig emellertid vara alltför generöst när den ekonomiska tillväxten avtog och inflationen sköt i höjden på 70-talet. Systemet började om inte knaka i fogarna, så hotade de årliga utbetalningarna att permanent bli större än de årliga inbetalningarna. Det här styrs främst av åldersfördelningen på befolkningen och antalet sysselsatta. Ju fler pensionärer (med allmän höjd levnadsålder och samma pensionsålder) och ju färre sysselsatta (fler som studerar och studerar under längre tid), desto större utbetalningar och mindre inbetalningar.

Att långsiktigt sparande främjar investeringar och på sikt ekonomisk tillväxt, är en lättfattlig ekonomisk sanning. Av detta skäl fanns ett skatteförmånligt långsiktigt individuellt sparande i pensionsförsäkringar parallellt med det ”allmänna” sparandet. När det ”allmänna” pensionssystemet infördes vid 50-talet slut var pensionsförsäkringar en företeelse som var förbehållet de få med riktigt höga inkomster. I takt med att skatterna höjdes och marginalskatten blev så hög som 70% även för normalinkomsttagare, blev emellertid denna möjlighet alltmer lukrativ även för den breda massan. Hela det i en pensionsförsäkring sparade beloppet var avdragsgillt, dvs de 70% som annars hade gått i skatt kunde nu sättas i en pensionsförsäkring med avkastning (ränteintjäning). Det samlade beloppet beskattades därefter vid utbetalning. Mycket snart blev sparande i individuella pensionsförsäkringar 80-talets folkrörelse.

Men det var med denna företeelse som med bilismen, så länge den omfattades av ett litet fåtal utgjorde den inget problem, men när den kom att omfatta de breda lagren av befolkningen, ja, då uppfattades den snabbt vara ett problem som måste åtgärdas. Under 90-talet beslutade politikerna därför först om en avdragsmaximering (ett basbelopp), som följdes av en avdragsbegräsning (30%), därefter infördes en beskattning av en fiktiv avkastning (ränta) på det sparade beloppet och nu i år slopades avdragsrätten helt och hållet! De ekonomiska konsekvenserna av detta politiska ingrepp mot det långsiktiga sparandet, kommer vi att få se först i framtiden. Att det blir en sur upplevelse lär det inte råda något tvivel om.