Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Åsikt

Det finns inget dödsstraff för att lämna islam

Illustration: Jenny Alvén
Illustration: Jenny Alvén

Det finns ingen lära som predikar dödsstraff om man lämnar islam. Nu krävs en nytänkande, särskilt inom sunnitisk ortodoxi. Muslimska teologer måste gå samman, reflektera över sina skrifter och göra upp med den medeltida ortodoxin som varit undfallande mot tvång och förtryck.

I söndagens DN kunde vi läsa ett längre reportage som skildrar de hot och trakasserier som personer vilka önskat lämna islam utsätts för i Sverige. Det var skakande berättelser om unga människor som inte ges möjlighet att följa sina innersta övertygelser. Att detta rättfärdigas av en religiös övertygelse gör frågan särskilt allvarlig.

Två imamer intervjuades, som påstod att straffet för att lämna islam enligt traditionell rättslära är döden, dock utan att ange något citat från islamiska urkunder. Som muslimska företrädare berördes vi djupt av denna syn. Vi hade inte förväntat oss detta svar från personer som är pålästa i sin tro och dess läror.

Att inte låta människor lämna sin tro och följa sin övertygelse är en form av förtryck. Att förespråka en sådan tolkning är oförenligt med att anse islam är en tolerant religion.

För att människor med bakgrund i islam inte ska utsättas av denna behandling är det viktigt att diskutera frågan utifrån ett teologiskt perspektiv. Onekligen omnämns straffet för apostasi av många medeltida teologer. Inom sunni-islam råder stor samstämmighet i frågan. Men att straffet för att lämna islam skulle vara döden är en uppfattning som saknar stöd i religionens två mest auktoritära källor: Koranen och sunnah (Profetens exempel).

I Koranen står det tydligt att tvång inte får råda i trosfrågor (2:256). Det förklaras att profeten Muhammad (frid vare med honom) blott är en förmanare och inte en uppsyningsman med auktoritet att utöva tvång (88:21-22). I kapitel 10 vers 100-1 står det: ”Om detta hade varit din Herres vilja skulle alla jordens invånare helt visst utan undantag ha antagit tron. Men kan du [Muhammed] påtvinga människorna tron?”

En grav förseelse är enligt skriften hyckleri, alltså att man till det yttre visar tro men förnekar i sitt inre. Det finns ett helt kapitel (63) tillägnat detta. Om straffet för att lämna islam vore döden skulle det innebära att tvivlare försätts i en livsstil där hyckleri vore ofrånkomligt. Hur kan en sådan paradoxal hållning till islam någonsin legitimeras?

Det finns tio verser i Koranen som talar om människor som lämnar islam, men ingenstans finner vi något påbud om att de ska straffas med döden. I en av dessa verser berättas det om människor som upprepade gånger inträder och lämnar islam, utan att detta får några straffbara konsekvenser: ”De som antar tron och sedan förnekar den, därefter återvänder till tron, sedan [på nytt] förnekar den och slutligen hårdnar i sin förnekelse, dem skall Gud inte förlåta och inte heller leda på rätt väg.” (4:137)

Det är högst anmärkningsvärt att medeltida teologer, som många muslimer än i dag lutar sig mot, genom högst slingrande tolkningar och resonemang lyckas upprätthålla en intolerant lära som föreskriver dödsstraff för att lämna islam.

Även om man studerar sunnah finner vi att profeten Muhammed konsekvent agerade i motsats till denna uppfattning. Vid en överenskommelse med sin motpart gick han år 628 med på villkoret att om någon muslim lämnade Medina (Profetens stad) för Mecka skulle denne inte återkallas, medan om någon skulle lämna Mecka för att ansluta sig till muslimerna skulle denne skickas tillbaka. Om det funnits ett påbud om förbud att lämna islam skulle detta aldrig ha godtagits.

I Bukhari kan man läsa om en beduin som konverterade till islam i Medina men omgående drabbades av feber. Detta fick honom att tvivla. Han bad vid flera tillfällen om att få sin tro återkallad och lämna islam, vilket refuserades. Det står ingenting om att han varnades för de eventuella konsekvenserna av detta beslut. Slutligen lämnade han Medina självmant, varpå Profeten enbart anmärkte: Medina är likt en smältugn som skiljer rent från orent.

Det finns inga bevis för att Profeten bestraffat någon som lämnat islam. Att acceptera eller att förneka var upp till varje individ, och som profet var han endast ansvarig att förmedla de andliga konsekvenserna därav: ”Men om de vänder dig ryggen [minns, Muhammed, att] din enda uppgift är att klart framföra budskapet” (16:82).

Efter den profetiska tiden följde en orolig period, där lokala klaner och folk motsatte sig ledarskapet i Medina. Många blodiga konflikter utbröt. De som förespråkar dödsstraff för apostasi hämtar ofta argument från denna tid. Men att dessa krig från muslimernas håll utkämpades för att bestraffa dem som återkallat sin tro saknar grund. Historiska källor berättar om den utsatthet som återigen omslutit Medina, där man fruktade att omkringliggande klaner kunde gå till angrepp. Även orientalister har benämnt dessa krig som politiska, snarare än religiösa.

Det går inte att förneka att dödsstraff för apostasi inom islam blev en etablerad dogm så småningom, även om det finns få historiska exempel som visar på att det allmänt praktiserades. Det är möjligt att dåtida teologer hade bristande översyn av alla källor utöver Koranen som existerade, likt vi har i dag, och därför drog felaktiga slutsatser utifrån sina begräsningar. I det kristna romarriket fanns vid denna tid ett straff för apostasi, som kan ha inspirerat muslimskt tänkande. Men i dag har vi alltså alla källor tillhands, med möjlighet att värdera dem utifrån deras förenlighet med Koranens lära. Därför krävs nytänkande, särskilt hos sunnitisk ortodoxi, i frågan.

För att personer som Mariam och Ahmad i reportaget, och alla andra som utsätts för hot från sin omgivning för att de önskar lämna islam, inte ska drabbas av de tragiska former av förtryck som de nu genomgår krävs att muslimska teologer går samman, reflekterar över sina skrifter och vågar göra upp mot den medeltida ortodoxin som varit undfallande mot denna form av tvång och förtryck inom islam. Att göra så vore en oerhörd förtjänst gentemot sina trosfränder.

Medförfattare: Agha Yahya Khan, imam i Göteborg, Rizwan Ahmad Afzal, imam i Malmö, och Malik Tahir Hayat, imam i Luleå.

Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.