Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Åsikt

Det har aldrig funnits någon naturlig människa

Idén om den naturliga människan är felaktig. Om vi vill diskutera hur vi ska göra det bättre bör vi utgå från ett mer ärligt utgångsläge.

Mats Sederholm skriver om sprickan mellan den naturliga människan och människan som ekonomisk varelse. Men i sin iver att peka på #metoo uppropet som exempel på vad vi människor kan göra för att orsaka förändring glömmer han att människan, den ”naturliga människan”, inte orkar engagera sig i allt. Vi slits dagligen med åtaganden åt höger och vänster, och visst en hel del av oss faller ner i sprickan mellan vad samhället kräver av oss och vad vi är förmögna att ge.

Men svaret på det är inte att kräva mer. Aktivism i all ära: jag tror inte att vår värld är så pass lätt att lösa att lite twittrande kommer ordna det. Inte heller är en återgång till gräsrotsland á la gamla socialdemokraterna någonting troligt. Detta eviga önsketänkande och lama upprop att göra mer via aktivism luktar gammalt och unket. Om Mats Sederholms poäng nu är att samhället håller på att tappa sin förmåga att göra det bättre för människor, att vår idealmänniska nu är så långt från det ”naturliga” och att vi bör aktivera oss för att förändra det, så vill jag ställa en fråga tillbaka.

Vilken är denna naturliga människa Mats pratar om? Menar han att vi människor har någon form av naturligt oföränderligt tillstånd? Själva idéen är mig främmande. Han nämner 90-talets framtidsvisioner som om det var en svunnen tid, att nu är vi så fokuserade på ekonomi att vi inte ens kan slita ögonen från smartphonen för en sekund. Låt mig replikera: Det har aldrig funnits någon naturlighetens människa. Mänskligheten är i konstant utveckling, med vår teknologi och vårt samhälle. Att titta bakåt i tiden med kärleksfull blick ger oss ingenting. Om vi nu ska prata om hur vi faktiskt kan bättre balansera vår vardag för att vi ska kunna må bättre, så är det inte historien vi bör ta råd från.

Det känns cyniskt att prata om vår psykiska hälsa i samma veva som detta. Den psykiska hälsan hos den svenska befolkningen kommer inte bli bättre av att vi driver fram någon sorts önskebild av hur mänskligt liv bör se ut. Om vi nu ska se över hur vi bäst bör diskutera vårt samhälle borde vi göra det från en ärligare, och mer ödmjuk, utgångspunkt.

 

Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.