Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-22 03:44

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/det-utbranda-karnavfallet-ar-inte-hanterbart/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Kärnkraftens risker går inte att hantera”

En varningsskylt i Pripjat, Ukraina, tre kilometer utanför Tjernobyl i Ukraina. Foto: Magnus Hallgren

Bara i Sverige väntar 12.000 ton kärnavfall på slutförvaring. Vi har fått se flera kärnkraftskatastrofer, bland annat i Tjernobyl. Mängden utbränt kärnbränsle är inte hanterbart, skriver läsaren Ann Andrén.

Rätta artikel

På dagen för 33 år sedan, den 26 april 1986 klockan 01.23 lokal tid, exploderade reaktor 4 i kärnkraftverket Tjernobyl i Ukraina. En härdsmälta var ett faktum och radioaktiv strålning, starkare än Hiroshimabombens, spreds med vinden som ett stort moln över Europa och Skandinavien. I Sverige drabbades Gävletrakten värst.

Nio miljoner människor drabbades av katastrofen, och 2.000 städer och byar utplånades och fick evakueras. Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj skriver i sin bok ”Bön för Tjernobyl” att det tio år efter olyckan hade utförts 20.000 aborter bara i Vitryssland. 

Tio år efter olyckan besökte jag och en kollega Endokrinologiska sjukhuset i Kiev för tidningen Miljömagasinets räkning. Vi intervjuade och fotograferade några av de tusentals barn som hade opererats för sköldkörtelcancer: Dima, 10 år, Alica, 6 år, Vika, 9 år, Andrej, 14 år, Maksim, 13 år, Sergej, 15 år, Smoilova, 16 år och Igor, 15 år. 

Före olyckan noterade man 4–5 fall per år av sköldkörtelcancer hos barn. Vice sjukhusdirektör Valerij Teresjtjenko berättade för oss att 2.100 barncanceroperationer utförts enbart i Kiev vid den tidpunkten. Mer dagsaktuella siffror säger att minst 4 000 operationer utförts på Endokrinologiska sjukhuset.

Tjernobylolyckan berodde på den mänskliga faktorn. Två arbetare gjorde en felbedömning och begick ett misstag. Det är bara ett exempel på vad som följer i kärnkraftens kölvatten – minns Fukushima i Japan, där en härdsmälta orsakades av en tsunami. Naturligtvis kan det ske igen.

När röster höjs för nya satsningar på kärnkraft är det dags att påminna om dess livsfarliga hantering, alltifrån uranbrytning till avfallsförvaring. Kärnkraften genererar ett giftigt avfall som måste förvaras i säkerhet under 100 000 år. Inget land i världen har löst problemet vart detta avfall ska förvaras.

För varje år som passerar ökar andelen dödligt avfall. Bara i Sverige, med våra åtta reaktorer, väntar 12.000 ton kärnavfall på slutförvaring. Detta ska begravas flera hundra meter ner i urberget.

Med tanke på att många länder har betydligt fler reaktorer – däribland USA med 104, Frankrike med 58, Ryssland med 32 och Indien med 20 – kan man befara att detta är vår tids stora ödesfråga.

Det utbrända kärnbränslet, som är det farligaste människan någonsin har skapat, är inte hanterbart. I Sverige ligger det fortfarande i tunnor i kylbassänger. Det ska därefter kapslas in i koppar och lera och begravas i slutet förvar – allt till astronomiska kostnader. 

Min åsikt är att ingen människa kan garantera säkerheten varken i hundra eller ens i tusen år framöver. 

Ett exempel på när säkerheten brustit är när avfallstunnorna i den nedlagda saltgruvan Asse utanför Hannover i Tyskland börjat läcka i mitten av 00-talet. Mycket tack vare förbundskansler Angela Merkel började man då utveckla solenergin på bekostnad av kärnkraften.

För att få ett mer historiskt perspektiv väljer jag att citera ur Bill Brysons bok ”En kortfattad historik över nästan allting”. Där beskrivs hur avfallshanteringen såg ut efter andra världskriget: 

”I USA dumpade man redan 1946 tusentals ton kärnavfall i oceanen. Man skeppade ut 200-litersfat med radioaktiv skit till Farallonöarna, 50 kilometer utanför Kaliforniens kust, nära San Francisco. Där kastades de helt enkelt överbord. De flesta tunnorna var av samma sort som dem man ser utanför bensinmackar, utan någon som helst inkapsling. Detsamma gjorde Japan, Ryssland, Kina, Nya Zeeland och flera länder i Europa.”

Scenariot i dag ser alltså ut som följer: miljoner kilo vapenplutonium – av vilket man tillverkar atombomber – ligger runt om i världen och väntar på slutförvaring i jorden och/eller haven. Hela jordklotet blir en tickande bomb.

Men kärnkraftsförespråkarna har kanske en lösning på problemet?