Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-21 00:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/diabetes-ar-en-kravande-partner/

DN Åsikt

DN Åsikt. Diabetes är en krävande partner

En diabetiker är för alltid gift med sin sjukdom, en partner som ständigt finns vid sin sida. Skilsmässa är inte ett alternativ..I det förhållandet är det avgörande att den sjuke tar ansvar för sin sjukdom och därmed tillåter sig själv att leva ett vanligt liv, vilket jag anser vara fullt möjligt. Sjukvårdens och samhällets ansvar är att se till att den sjuke skall kunna genomföra en välfungerande egenvård.

Rätta artikel

Som diabetiker reagerar jag på professor Ludvigssons inlägg, där han gör gällande att det är en lögn att diabetiker typ 1, eller diabetes mellitus, kan leva ”som vanligt”. I egenskap av överläkare så har naturligtvis professor Ludvigsson en oerhört stor påverkningsförmåga hos både diabetiker samt deras anhöriga och jag anser att det därför är av yttersta vikt att också belysa vilka möjligheter som en diabetiker har i sitt dagliga liv

Jag insjuknade själv oförklarligt när jag var 35 (det är alltså inte endast en barn/ungdomssjukdom). Naturligtvis är det lättare att hantera en kronisk sjukdom som vuxen, men jag anser att det är avgörande att den insjuknade så tidigt som möjligt får ta maximalt ansvar för sin behandling och därmed skapa en trygghet hos individen till egenvård. Beroende på ålder så bör detta egenansvar successivt överlåtas helt på barnet.

Definitivt skall diabetesbetraktas som en livsfarlig sjukdom med svåra komplikationer som följd om den inte kontrolleras, men att därav dra slutsats att det inte går att leva som vanligt anser jag vara uttalande som riskerar att begränsa personer med diagnosticerad diabetes i sina möjligheter.

Diabetes handlar i praktiken om tre aktiva och ständigt återkommande åtgärder hos den sjuke, jag föredrar faktiskt att undvika termen ”sjuk”, och det är kontinuerlig mätning av blodsockernivå samt åtgärd i förhållande till uppmätt nivå.  Vid för hög sockernivå i blodet måste insulin tillföras för att ”öppna dörrarna” till cellerna så att kolhydrater kan absorberas och därmed reducera sockernivån i blodet. Vid en för låg nivå skall istället kolhydrater tillföras. 

Genom en god kontroll så kan ett fullständigt normalt liv upprätthållas med både idrott, resor, goda middagar och gärna ett gott glas vin.

Det jag jag anser saknas i sjukvården är det psykologiska bemötandet vid nydiagnostisering, att så tidigt som möjligt lära sig att det är en sjukdom som kräver en stor dos ansvar och egenvård, men framförallt skall sjukvården sända budskapet att med en god egenvård och kontroll så finns det väldigt få begränsningar i vad den sjuke kan göra framgent i livet.

I forum för diabetiker läser jag allt för ofta om personer som anser att livet har blivit så pass begränsat att de mår psykiskt dåligt och jag tolkar i många fall denna uppgivenhet som ett resultat att de helt överlåtit vård och behandlingsansvar till sjukvården.

Jag efterlyser därför en satsning på att belysa för nydiagnostiserade och/eller deras anhöriga hur egenvård kan och bör bedrivas samt en tydlig stöttning i denna egenbehandling med till exempel enkla uppföljande samtal, möten med andra diabetessjuka för att delge erfarenheter etc.

Det är ett obestridligt faktum att det är den sjuke själv som i huvudsak behandlar sin diabetes, läkarbesöket två gånger om året ser jag som support och stöd samt en möjlighet att erhålla bekräftelse på hur min egenvård fungerar eller inte fungerar.  

Att, som professor Ludvigsson refererar till, äta ett kilo glass bör inte ses som en måttstock för att leva ett vanligt liv, men att däremot inte begränsas negativt i varken yrkesutövning (tyvärr är det svårt att bli yrkeschaufför), social samvaro eller diet anser jag vara ett riktigare verktyg att bedöma en diabetessjuk persons livskvalitet och förmåga att leva ett normalt liv.

Jag håller däremot helt med professor Ludvigsson att föräldrar måste tillåtas vab för att kunna informera skola, idrottsförening, annan förening om hur deras dotter eller son regerar i olika situationer, men som förälder anser jag också att det är av yttersta vikt att diabetessjuka barntidigt får ta ansvar för sin sjukdom och därmed tidigt lära sig att påverka sitt välbefinnande.

Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Gunnar Andersson46 årig man , diagnosticerad Typ 1 vid 35 års ålder. Jag har allt sedan diagnos haft inställningen att "allt är fortfarande möjligt" och bevisat det ett flertal gånger för mig själv. Jag har en härlig familj, ett intressant arbete som kräver 100-150 resdagar om året i Europa och Asien, och lever definitivt "ett vanligt liv" eller hellre, det liv jag vill leva.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt