Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-27 13:25

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/diabetesvarden-star-och-stampar-i-gamla-fotspar/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Diabetesvården står och stampar i gamla fotspår”

Foto: Anders Andersson/Aftonbladet/TT

INSÄNDARE. Diabetesforskningen går framåt – men behandlingen står stilla. Forskning visar att det går att förhindra många komplikationer genom att tillsätta c-peptid, men detta finns fortfarande inte finns att tillgå i vården, skriver typ 1-diabetikern Ulrika Dahl.

Rätta artikel

Diabetes orsakar för tidig död, hjärt-kärlsjukdom samt allvarliga skador på ögon, njurar och nervsystem. Forskare är på god väg att ta fram medel som kan motverka dessa komplikationer, men varför tar det sådan tid?

Jag är en av cirka 50 000 svenskar som har diabetes typ 1. När jag blev sjuk var jag nio år gammal och smal som en sticka. Min mamma var 18 år och ännu tunnare när hon drabbades. På grund av hennes diabetes hade vi inget socker hemma när jag växte upp. Ändå fick jag ofta frågan om jag blivit sjuk för att jag ätit för mycket socker. 

I dag, nästan 45 år senare, får jag fortfarande frågor och råd om kost och motion av friska människor. Nej, det finns inga örter i världen som botar diabetes. Kanel, blåbär och vinäger sänker inte mitt blodsocker.

Det finns inget botemedel mot min sjukdom, men forskningen går framåt. Min första spruta var gjord av glas och metall. Jag tog endast en dos insulin på morgonen som skulle täcka hela dagen. Det gjorde den förstås inte. I tonåren fick jag engångssprutor och två doser per dag. Nu tar jag insulin till varje måltid och har en sensor som mäter mitt blodsocker kontinuerligt, vilket underlättat blodsockerkontrollen oerhört.

Det är så klart framsteg. Men efter 40 år med dålig blodsockerkontroll har kroppen tagit stryk. Många får komplikationer på grund av försämrad cirkulation: njurskador som kan kräva transplantation, nervskador som kan leda till svårläkta sår och amputation och blödningar i ögonbotten som kan leda till blindhet. Jag har drabbats av nästan alla dessa komplikationer, men njurskador har jag än så länge sluppit.

Jag är 53 år, har minst tolv år kvar till pension, men känner mig äldre än 65. Kroppen är stel och musklerna svaga, jag har svårt att resa mig från en stol, klä mig eller knyta mina skor. Kvinnor som fått typ 1-diabetes före tio års ålder dör i snitt 18 år tidigare än kvinnor utan diabetes, risken för hjärt-kärlsjukdom är 30 gånger högre och hjärtattack 90 gånger högre.

Ändå fokuserar vården framför allt på blodsockret. Mina led- och muskelproblem förklaras med arv, trots att en snabb sökning på leder och diabetes ger följande: ”Människor med diabetes har lättare än andra att få besvär med smärta och stelhet från lederna som axlar, händer, nacke och höfter. Orsaken är att bindväven runt leder och senor påverkas av blodsockret, något som på många års sikt leder till en viss skrumpning av ledkapslar eller senor, ofta med en inskränkt rörelseförmåga och smärta som följd” (Diabetesförbundet). 

En sökning på muskler och diabetes ger: ”Förlust av fysisk styrka på grund av muskelförsämring är en komplikation för människor som lever med typ 1-diabetes som ofta förbises” (Diabetes Wellness Sverige).

Forskning visar att det går att förhindra många komplikationer genom att tillsätta c-peptid (ett ämne som utsöndras i bukspottkörteln och går ut i blodet tillsammans med insulinet hos friska människor). När enbart insulin gavs (som vid insulinbehandlad diabetes) förtjockades kärlväggarna snabbt, men när c-peptid tillsattes (som för personer utan diabetes) stoppades detta.

Jag vill ha svar på följande frågor:

1. Hur kommer det sig att c-peptid, ett ämne som finns naturligt i friska människors insulin och enligt forskning kan motverka flera allvarliga diabeteskomplikationer, fortfarande inte finns att tillgå?

2. Varför får jag inte hjälp med ledsmärtor och inskränkt rörlighet på diabetesmottagningen?

3. Är det rätt att jag ska arbeta tills jag är 67 år, trots alla komplikationer och att min livslängd beräknas vara förkortad med 18 år?