Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-13 07:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/efter-tre-ar-maste-en-barnfamilj-fa-stanna-i-sverige/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Efter tre år måste en barnfamilj få stanna i Sverige”

Demonstration mot utvisningar till Afghanistan utanför Konserthuset i Stockholm under Nobelprisutdelningen förra året.
Demonstration mot utvisningar till Afghanistan utanför Konserthuset i Stockholm under Nobelprisutdelningen förra året. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Oavsett om asylskäl finns eller inte måste man efter tre år, i synnerhet för en barnfamilj som skött sig prickfritt, få stanna. Det är inhumant att göra något annat. Jag skäms över vårt system, skriver läraren Christina Lindqvist.

Rätta artikel

Hösten 2015 fick många kommuner många nyanlända elever på grund av den massflykt, som drog från främst Syrien och Afghanistan. Eleverna/barnen hade skiftande skolbakgrund. Det fanns asylskäl för alla syrier så de stannade i kommunerna till 2016–2017, innan de fick uppehållstillstånd och kunde söka sig vidare till kommuner med andra möjligheter gällande jobb och bostad. 

Kvar blev afghanerna som väntade och väntade och väntade på sina besked från Migrationsverket. Nu har det gått tre år och beskeden börjar komma. 

Tänk dig in i att du är en flicka på 12 år 2015. Du har brokig skolbakgrund från Afghanistan och har flytt genom Europa. Du kommer till Sverige och blir placerad i någon kommun. Ditt språk är dari och i det språket är inga bokstäver desamma som vårt alfabet. Du har inte läst engelska, vilket innebär att du inte kan göra dig förstådd över huvud taget. 

Du bestämmer dig för att satsa allt och lär dig alfabetet, att läsa på svenska, ordförståelse, du åker på extra undervisning i en stad i angränsande kommun. Detta resulterar i att du har nästan alla betyg redan efter ett år.

Efter två år är betygen bättre än för flera av de svenskfödda eleverna. Du sliter och kämpar. Som alla andra kallas du på möte med studie- och yrkesvägledaren för att prata om gymnasievalet och du ska gå till Öppet hus på gymnasieskolor med dina klasskompisar.

Då kommer avslag nummer två från Migrationsverket för familjen har inte asylskäl. Deras grannar från tiden när de bodde i Afghanistan – nu i den svenska kommunen också – har redan fått uppehållstillstånd eftersom det anses var för farligt att flytta tillbaka. Tydligen gäller det inte denna flickas familj! Med lite otur angående vilken handläggare man fick när man skrevs in på Migrationsverket, så drog några vinstlott och några nitlott – helt slumpvis. 

Trots detta kommer eleven varje dag till skolan med inställningen att även om jag utvisas så är kunskap bra att få. Flera av de andra barnen med liknande situation blir så ångestladdade, rädda och deprimerade att de inte går ur sängen. Runt dessa barn lever föräldrar, som försöker hålla ihop sig i sin ångest och rädsla. 

Jag var obetänksam vid ett tillfälle och frågade, om de hade någon lägenhet eller något hus kvar i Afghanistan. ”Christina, vi har ingenting kvar, allt är sålt. Flyttar vi tillbaka så dödar de oss.”

I mitt Sverige gör man inte så här med människor! Jag förstår att det var ont om resurser på Migrationsverket under massinvandringen. Jag förstår att handläggningstiderna varit långa. Men jag förstår inte hur det kan ta tre år att komma fram till om det finns asylskäl eller inte. Jag förstår inte heller att man kommer fram till olika saker för olika familjer i samma situation. 

Rättssäkerheten är obefintlig. Jag skäms över vårt system. Oavsett om asylskäl finns eller inte måste man ju säga att efter tre år, i synnerhet för en familj som skött sig prickfritt, så får man stanna! Det är inhumant att göra något annat.

Detta är inte mitt Sverige!