Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-13 12:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/elever-slar-mig-mindre-nar-de-bemots-lagaffektivt/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Elever slår mig mindre när de bemöts lågaffektivt”

Foto: Jessica Gow

INSÄNDARE. Elever slår mig som lärare mindre med lågaffektivt bemötande. Bråkstakar kan bli snälla om de lär sig hur de kan agera annorlunda, skriver Kalle Tägt, lärare i en specialskola.

Jag fick en sten kastad i ryggen en gång. Det gjorde ont. Jag fick en stol kastad mot ansiktet en gång. Jag skyddade mig med armarna. Men det gjorde ont ändå. Jag fick en penna med vässad udd rakt i benet. Det gjorde ont. Jag är lärare och det var barn som slog mig.

Psykologen Bo Hejlskovs lågaffektiva metod skymfas, hyllas eller missförstås. Jag har arbetat med utåtagerande elever nästan hela mitt yrkesliv. För några år sedan gick jag från golvet bland resurspedagoger och ställde mig själv bakom katedern.

Jag arbetar bland pedagoger som talar om lågaffektivt bemötande. Alla gör olika, alla tycker olika.

Jag känner igen den där känslan av sektmentalitet, att få alla svar levererade i en bok för 259 kronor. Men är det så enkelt?

Bo Hejlskovs bok ”Hantera, utvärdera och förändra : med lågaffektivt bemötande och tydliggörande pedagogik” är skriven för att vara enkel. Jag ville hitta motargument, något som vidgade perspektivet så där som vi försöker lära eleverna i skolan. Jag hittade ingenting.

Däremot hittade jag andra texter och andra akademiska namn som vidgade bilden av Ross Green, Carol Dweck och Dylan Williams med mera. Vi började läsa om läroplansteori och skolsystem, det blev stora frågor på nationell och global nivå.

Vi läste om skolpolitiken genom tiderna, om new public manegment och det fria skolvalet. Vi läste om läroplaner som förväntar mätbara resultat. Vi läste om utvärderingsbara och generaliserande principer.

Enkla svar på svåra problem. Kalkylerbara principer i komplexa situationer. Alla vill ha snabba svar på allvarliga problem, lite som en boendekalkyl inför kommande lågkonjunktur.

I somras läste jag Jonna Bornemarks bok ”De omätbaras renässans”, om hur det mätbara tagit sig in i och genomsyrar samhället på ett sådant fundamentalt sätt att vi blivit till objektiv materia utan själslig insida.

Kanske är det så. Kanske är det mer komplicerat. Det är alltid komplicerat, särskilt när det kräver praktiska lösningar omgående. Tyvärr är det alltid så.

För det gör ju ont att få en sten i ryggen. Det gör ont även om jag skyddar mig med mina händer. Så vad ska man göra? Vad är det som är fel? 

Jag har lärt mig några saker genom åren i skolan. Dels har jag lärt mig att det gör väldigt ont att bli slagen, dels har jag lärt mig att förebygga detta. Det började faktiskt med Bo Hejlskov.

Det jag ser bland mina elever är hur de formas av varandra och vuxna. Bråkstakar, kallas de av journalister. Jag arbetar på en skola där olika bråkstakar hamnar på grund av att hemskolorna inte klarar av dem.

Vi är en så kallad specialskola, alla de där bråkstakarna samlade på en och samma plats. Exkluderande praktik heter det i specialpedagogisk litteratur. I vardagssammanhang tror jag det går under namnet ”praktiskt lösning”.

Men någonting har hänt. Kan det vara något med Hejlskov kanske? Jag kan i alla fall säga så här. Jag har inte ont längre. Ibland händer det att jag får ett slag. Ja, där jag jobbar får vi stundtals känna hur det känns att bli slagen, även fast vi är lärare. Och även fast vi inte vill. Men det är sällan numera.

Vad är det då som har förändrats? Jag tog till mig en av Hejlskovs huvudargument och även Ross Greens för den delen. Det finns en mening som brukar nämnas på lärarmöten och som brukar stå snyggt i början på presentationer. Särskilt med bilder på blommor. Texten lyder: ”Barn gör rätt om de kan.”

I vardagssammanhang brukar man säga ”barn gör rätt om de vill”. Det är Ross Green som slängt om ordningen och leker med orden.

För mig betyder det att jag alltid måste se till varför en elev väljer att slå en lärare. Om svaret landar i att det beror på att eleven är en bråkstake tror jag att du måste tänka om.

Läs Bo Heljskov och börja gärna även läsa Ross Green. Kanske till och med Carol Dweck och ställ frågan: Varför är vissa elever bråkstakar? Kanske än ännu bättre fråga skulle kunna vara: Vad kan vi göra för att elever ska slippa vara bråkstakar? Har en bråkstake slutat bråka för att den får kvarsittning? Slutar människor begå brott bara för att det finns fängelser? 

Min slutsats? Det är svårt. Det gör ont att få en sten i ryggen. Och ja, det finns bråkstakar.

Men bråkstakar kan bli snälla, inte för att de vill, utan för att de lär sig hur de kan handla på ett annat sätt. De får hjälp att hitta strategier. Om de känner sig mindre värda för att matte är svårt eller arga för att mamma har skiljt sig, då blir de lätt arga. Vissa kanske reagerar genom att plocka upp en sten.

Det är den första impulsen. Har de lärt sig att berätta, har de lärt sig att vuxna lyssnar? Vad jag förstår, utifrån alla böcker med långa innehållsförteckningar och framsidor med ansikten dolda i händer, finns det väldigt många vuxna som inte lyssnar på elevernas perspektiv.

Som avfärdar elevernas problem som barnsligt gnabb. Som tycker att inlärningssvårigheter bara är en fråga om flit. Som inte ser skillnaden mellan att komma hem till en villa i Bromma med ett glas O´Boy och ostmacka serverat på ett Rörstrandsfat av en pappa som läst matte på Kungliga tekniska högskolan, en pappa med möjligheter att hjälpa sin dotter när det är svårt att förstå femtiotvå delat med tjugotre.

Vissa barn kommer hem till en mamma som arbetar kvällar och inte hinner. Mammor som inte kan välja mellan jobb och höja sin lön. Vissa kommer hem till en lägenhet som står tom för pappan ligger sjuk i cancer. Barn har inga långa biografier, men de bär alla på sin historia och sina svårigheter. 

Likvärdig skola är inte att se alla barn som likadana. En likvärdig skola är att förstå att det inte finns bråkstakar inbyggt i en persons dna. Bråkstake är inte biologi, det är en identitet som många gånger tyvärr lärs in. 

Identiteten slås fast ännu hårdare med vuxna som säger ”fy” och ”blä”, den cementeras av vuxna som fnyser och säger att dagens ungdomar saknar motivation och är lata. Den förvaltas också med största omsorg, för bland vissa barn är det den ända identiteten de har att få, för de erbjuds ju inget mer praktiskt gångbart.