Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Åsikt

En vädjan på Mors dag: Låt mitt barn få stanna i Sverige

Siw Bank, lärare i Tidaholm. Foto: Privat.
Siw Bank, lärare i Tidaholm. Foto: Privat.

Jag ställer min plats i Sverige till förfogande. Som 58-årig lärare beredd att avsäga mig mitt medborgarskap för att min elev från Afghanistan, som nu blivit mitt fjärde barn, ska få stanna i Sverige.

Öppet brev till migrationsminister Helén Fritzon (S) och Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik med en önskan på Mors dag:

Våren är som vackrast och solen ler mot oss. Liljekonvaljernas doft är magisk och förförande. Min barndoms älsklingsblomma smörbollen lyser som solen och försöker göra mig glad. Mitt i denna tid är livet som svårast. För hur ska man leva när man ser det man älskar högst av allt på denna jord vårt barn, sakta men säkert brytas ned fysiskt och mentalt.

Om han hade haft en dödlig sjukdom hade det varit fruktansvärt. Men nu är det om möjligt än mer fruktansvärt. Jag talar om vår son, en förlorad son som flyttade in till vår familj och våra hjärtan för snart ett och ett halvt år sedan.

En son med en livserfarenhet vi inte ens skulle klara att se på film. Där varje ärr på hans kropp vittnar om vad han utsatts för. En son med asylskäl. För visst har man asylskäl om man flytt för att man är hotat till livet och känner en välgrundad fruktan för sitt liv?

En son som har ett hem här och ingen annanstans att ta vägen. En son som har hittat hem, som älskar sin familj och fem familjemedlemmar som älskar honom. En son som för alltid flyttat in i våra hjärtan. Tre äldre syskon som vill dela allt med en älskad lillebror. Föräldrar som vill ta ansvar tills han blir lika självständig som de andra syskonen.

En David, vår David som möter Goliat. Fortfarande kämpar han, men sista stenen får jag kasta. Han orkar inte. Låt den sista stenen bli en vädjan om nåd.

En sista sten, en sista vädjan som kommer ur hjärtat från en mor som älskar sitt barn. Till er som har makten att förändra och påverka. Det jag ber om finns inte i någon lagtext. Ni kan lätt avfärda det med att så kan man inte göra men ändå vill jag be er om denna nåd.

Eftersom det inte finns plats i detta lilla land för vår son vill jag ge min plats här i Sverige till min honom. För staten är det ett bra byte. Jag är 58 år och har inte så långt kvar till pension. Jag erbjuder mig att avstå mitt medborgarskap om vår son i gengäld kan få ett medborgarskap. Jag kommer snart bara vara en kostnad för staten medan min son kommer att kunna arbeta många år och bidra till samhället på många olika sätt. Han är ung, ambitiös, mycket kunnig och en fin tillgång till vårt samhälle. Ingen har hotat mig till livet i Afghanistan. Han är hotad till livet.

Hur svårt än ett liv för mig skulle bli i Afghanistan kommer jag alltid att kunna minnas tillbaka på och vara mycket tacksam över det fantastiska liv som jag levt. Ett långt och lyckligt liv med en underbar familj och där mycket blivit precis som jag önskat. En handläggare på Migrationsverket sa till oss att han blir upprörd när han hur folk säger att Afghanistan är farligt. Så vad har jag att förlora?

Vår älskade son har bara svåra och traumatiska minnen. Låt honom få möjligheten att utvecklas och stanna i en familj som älskar honom. Låt honom få chansen att ta igen en lycklig barndom. Låt honom få stanna på den enda plats som är hemma.

Jag kastar sista ”stenen”, eller må så vara en kärleksfull önskan mot Goliat och makten och jag ber er. Om det inte finns någon annan möjlighet att han ska få stanna så ge honom min plats och utvisa mig. Jag är beredd, jag är väl rustad och jag är inte rädd för att dö. Jag har ett långt och lyckligt liv att se tillbaka på och vara tacksam över.

Jag är lärare och precis som alla politiker, värnar jag också om asylrätten och vill att allt ska gå rätt och rättvist till. Jag är en lärare som fick se och uppleva den godtycklighet och lotteri som våra elever utsätts för i sin asylprocess. Hur glädje och ambition vändes till uppgivenhet och rädsla. Hur det inte gick rätt och rättvist till. Där ett nej var ett nej som fattats på felaktiga grunder. En lärare som blev mamma till en före detta elev. En mamma som fick ett fjärde barn. Ett barn som flyttade in i våra hjärtan.

En önskan inför Mors dag är att mitt barn ska få utvecklas och leva precis på samma sätt som mina övriga barn får göra. Jag ställer min plats i Sverige till förfogande. Smörblomman ler mot mig och liljekonvaljens förföriska doft påminner mig om att jag bor i ett rikt land med fantastiska möjligheter. Så jag ber er ge mig möjligheten att få ge min son ett liv och en framtid i Sverige.

Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.