Efter ett par år som sjuksköterska på Ersta Hospice fick vi en ny chefssjuksköterska. Hon hade arbetat för organisationen Läkare utan gränser. Det hon bevittnat önskar jag ingen.

Hon höll en kortare föreläsning om sina erfarenheter, valde att belysa det positiva, men den totala avsaknaden av material och resurser lyste rakt igenom. Därför svider det lite extra då jag i en insändare på DN Åsikt (25 november 2019) läser att Sös-akuten beskrivs som en krigszon.

Patienten i fråga fick visserligen vänta, och till råga på allt, på en brits utan lakan. Hen har även noggrant dokumenterat tiderna för när provtagningar och undersökningar skedde.

Det tog sex timmar från mottagande till röntgen, därefter ytterligare åtta till rätt avdelning. Under dessa timmar tvingades patienten dessutom bevittna andra i behov av hjälp.

Jag som vårdpersonal kan bara beklaga. Men det kan även vara så att de uttryck på hjälp du hörde, precis blivit hjälpta. Att hen som ropade efter mat just fått det. Läkare, sjuksköterskor, undersköterskor gör sitt yttersta.

På akutmottagningar är det dessvärre så att innan rätt vårdplats förberetts, blandas mångas behov. Patienter med demenssjukdom får, hur orättvist det än kan verka, finna sig i att vänta bland benbrott och hostande barn.

På Hospice lärde jag mig relativt fort att prioritera. Patienten, smärtan, ångesten och inte minst familjen omkring densamma. Allt var egentligen lika viktigt, bara på olika tidpunkter på dygnet.

Att på en akutmottagning över huvud taget få hjälp, röntgen och vårdplats, så snabbt som inom 24 timmar ska vi vara tacksamma över. Det är alltid patientens tillstånd som styr prioriteringen och hur vi som vårdpersonal är tvingade att lägga våra resurser.