I dag, torsdag den 10 oktober, är det världsdagen för psykisk hälsa (World mental health day) som uppmärksammas över hela världen. Det är fantastiskt fint och bra på alla sätt att det ens finns en dag som enbart är ägnat åt ett av vår tids största, om inte det absolut största, samhällsproblem.

Men jag blir ändå kluven inför alla dessa eviga dagar då alla plötsligt låtsas bry sig genom att dela bilder och inlägg på sina sociala medier. Det blir ett jippo av det hela och många försöker nå uppmärksamhet genom att visa att dom kanske bryr sig, fastän målet egentligen är att få fler följare och massvis med likes.

För även om vi varje år har en specifik dag då psykisk ohälsa lyfts fram mer än någon annan dag på hela kalenderåret är det ju fortfarande inte tillräckligt bra. Självmorden ökar trots att vi är många som jobbar för att få bort tabun och stigmat kring psykisk ohälsa.

Folk mår allt sämre och är mer stressade än någonsin förut. Sjukskrivningar för utmattningssyndrom, utbrändhet och utmattningsdepressioner ökar lavinartat, och allt fler klarar helt enkelt inte av att vistas i det sjuka samhälle vi lever i. 

Vi är inte skapta för att klara av den mängd stress, press och krav som vi utsätts för varje dag. Den som av någon outgrundlig anledning ändå tycks stå ut med denna påfrestning måste vara någon slags superhjälte. 

Det ska inte gå att kunna prestera på den nivå som samhället i dag kräver av oss sköra och sårbara individer utan att i något skede krascha. Men ändå är det tyvärr exakt så som verkligheten ser ut.

Sen när man väl ligger ner på marken och mår psykiskt dåligt borde man därtill ha kraften att kämpa och stå på sig för att ha en chans att kanske få den hjälpen som man behöver. Om man inte har förmågan eller orken att göra det så är risken stor att man tvingas vänta väldigt länge innan man får hjälp, eller så får man ingen hjälp alls. 

Hör ni hur dumt det låter? Det räcker alltså inte med att man har kapitulerat, ligger ner på marken i det djupaste mörkret och tror att allt är över. Man kämpar för att orka leva, för man vill inte dö, men samtidigt så vet man inte hur länge det kommer att hålla. I det här skedet av livskrisernas livskriser förväntas man alltså kämpa och kriga för sin rätt att få hjälpen som räddar livet på en.

Jag blir så oerhört förtvivlad, ledsen och arg när jag skriver den här texten. Jag önskar att det jag skriver skulle vara aningen förstärkt eller dramatiserat. Att verkligheten kanske ändå inte är såpass dyster som jag vill få den att se ut. Men jag är rädd för att verkligheten kan vara ännu värre än det jag beskriver, för så illa är det i vissa fall. 

Det är inte konstigt att vi mår dåligt och att många tar livet av sig för att dom inte orkade kämpa längre. De insåg någonstans på vägen att det inte längre var någon idé att ens försöka, och tyvärr så hade dom ju till viss del rätt – hur tragiskt det än låter. Tänk att det verkligen får gå till så här. Hur sjukt är inte det?

Vi måste alla bli bättre på att prata om allt som är fel när det kommer till psykiatrin och psykvården. Det räcker inte med att skriva eller dela ett inlägg bara för att det råkar finnas en dag då man borde uppmärksamma psykisk ohälsa. 

Det här är ingen temadag som kan jämföras med kanelbullens dag. Den här dagen handlar om liv, och vi räddar inga liv med att sitta och dela fåniga bilder på Facebook. Gör något vettigt i stället. 

Prata med den där kompisen som du inte har träffat på länge. Fråga hur dina familjemedlemmar och bekanta mår. Om någon snabbt svarar att allt är bra så fråga en gång till. Det är inte alltid okej fastän någon säger att det är så. Vi måste våga ställa fler och djupare frågor, ta upp tunga och känsliga ämnen i stället för att snabbt gå över till någon ytlig konversation om ingenting alls.

Människor som mår allra sämst är även de som är mästare på att utåt sett inte visa några som helst tecken på att något skulle vara fel. Jag menar, det är sällan man inte blir förvånad och chockad när man nås av nyheten att någon begått självmord. Den absolut vanligaste reaktionen måste väl ändå vara ”hen var den sista jag trodde skulle kunna göra något sånt” och ”det fanns inga tecken på att hen skulle göra det här, hen som alltid var så glad”. Skenet bedrar, så är det bara.

Så i stället för att i blindo gå runt i tron på att alla i din närhet mår ”helt okej” och ”aldrig skulle kunna göra något sånt” vore det kanske en god idé att på riktigt börja prata om dessa ämnen helt öppet. Våga fråga om någon du känner exempelvis har eller haft självmordstankar. Det är i slutändan frågorna som dessa som faktiskt gör skillnad på riktigt. Det kan i bästa fall rädda liv.