Christer Källstrand föreslår i en insändare på DN Åsikt att man ska ”banta antalet ledamöter i riksdagen”.

I takt med att EU tar allt fler beslut börjar det ifrågasättas om antalet ledamöter i riksdagen borde minskas. Frågan är om detta är rätt väg att gå eftersom förslaget riskerar att försvåra minoriteters möjlighet att påverka beslutsfattare.

Först och främst vill jag framhålla att idén om ett minskat antal ledmöter i riksdagen inte ska förkastas helt och hållet. Däremot finns det en mängd risker med förslaget som behöver komma fram.

Den största risken är att riksdagen utvecklas till en etnocentrerad församling där enbart vita heterosexuella medelålders män får plats. Mångfalden i riksdagen riskerar att urholkas. En mångfald av personer med olika etnicitet, kön och sexuell läggning ger fler perspektiv i debatten och mer genomtänkta beslut.

I insändaren nämns att mycket av besluten sker i Bryssel. Oavsett vad någon tycker om den utvecklingen tas många viktiga beslut om välfärd och utbildning fortfarande i riksdagen.

Med färre riksdagsledamöter finns risken att en ensamstående trebarnsmamma med somalisk bakgrund i Luleå hamnar i periferin och glöms bort när viktiga beslut ska fattas i välfärdsfrågor.

För egen del har jag en hörselnedsättning sedan födseln och är medlem i organisationen Unga hörselskadade. Jag har sett hur medlemmar i föreningen genom hårt slit lyckats att få politiker att driva deras frågor vidare. Frågan är om denna möjlighet kommer kvarstå om vi mer än halverar antalet riksdagsledamöter.

Att sänka antalet ledamöter i riksdagen drastiskt vore en ogenomtänkt åtgärd som hotar att åsidosätta mindre gruppers behov. Om en minskning trots allt ska ske är det mer rimligt att göra en mindre minskning i ett första steg och därefter utreda effekterna noga.