Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-17 00:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/feldts-blodning-borde-foljts-upp-battre/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Feldts blödning borde följts upp bättre”

Det privatägda Capio S:t Görans sjukhus ligger på Kungsholmen i Stockholm. Foto: Magnus Hallgren

SVAR PÅ INSÄNDARE. Förre finansministern Kjell-Olof Feldt, 88, som nyligen drabbades av stroke efter att två dagar tidigare skrivits ut från Capio S:t Görans sjukhus borde fått bättre information och uppföljning, skriver Mikael Hoffmann, chef för Stiftelsen nätverk för läkemedelsepidemiologi.

Hur patienter och närstående upplever vård är viktigt både för att kunna förbättra medicinskt omhändertagande och för att uppfylla hälso- och sjukvårdslagens krav på respekt för patientens självbestämmande och integritet. Men det är svårt för en vårdenhet att svara offentligt på kritik då eventuella tillrättaläggande kan skada patientintegriteten.

Därför kan inte läsare till Kjell-Olof Feldts insändare (DN Åsikt 18 september) få en återkoppling från Capio S:t Görans sjukhus i Stockholm där han behandlades. Det är synd eftersom det är viktiga frågor som Feldt lyfter.

Jag vet inget mer än vad som står i debattartikeln. Jag kan inte heller spekulera kring vad som gjordes eller inte gjordes. Därför kan jag inte kommentera detaljer.

Däremot kan jag som medborgare, medpatient och stundtals närstående reflektera över de frågor som lyfts i insändaren. I det är jag hjälpt av att både vara läkare och ha forskat i hur nytta och risker kommuniceras (eller inte kommuniceras) i hälso- och sjukvården.

Feldt skriver det är obegripligt är att han skickades hem efter mindre än två dygn. Vi kan ha många synpunkter på hur många sjukhusbäddar vi ska ha och hur vi ska utnyttja dem. Men i dag krävs mycket för att en patient ska ligga kvar på en vårdavdelning för uppföljning när sådan kan ske i hemmet. Att vara på sjukhus är i sig inte helt riskfritt på grund av fysisk inaktivitet och en viss risk att bli bärare av bakterier med motståndskraft mot antibiotika.

Var det rätt eller fel att skicka hem Feldt efter bara två dygn? Jag vet inte.

Men tre saker är uppenbara:

• Hemgången skedde utan för Feldt tydligt överlämnandes till läkare och sjuksköterska nära hemmet.

• Den information om risker och nytta med att sätta ut blodförtunnande läkemedel tillfälligt efter det att blödande sår på tolvfingertarmen upptäckts gavs (om den gavs) i en situation då Feldt och närstående hade svårt att ta till sig den. Den var inte heller tillräckligt tydlig i samband med utskrivningen.

• Viktig information om risker för förnyad stroke vid det andra vårdtillfället gavs av en läkare som inte tidigare träffat Feldt, dessutom med andra patienter närvarande. Detta samtal hann inte följas upp efter hemgång.

Vad hade kunnat göras bättre? Att sätta ut blodförtunnande läkemedel under en kort period i samband med akuta blödningar är medicinsk praxis. En allvarlig blödning i magtarmkanalen efter hemgång hade, precis som en hjärninfarkt, kunnat vara livshotande. Det handlade alltså om ett val mellan pest och kolera, där det i de flesta fall lutar åt att minska risken för komplikation av de mest aktuella besvären, i det här fallet blödningen.

Min reflektion är att jag som äldre patient, eller som närstående till en äldre patient, i samma situation som Feldt inte bara skulle ha velat få bättre information, utan även en helt annan uppföljning. En aktiv uppföljning skulle bestå av överlämning till en vårdcentral eller ett närsjukhus med resurser att hålla kontakt och ta ett helhetsansvar för det som sjukhuset inte kan leva upp till.

Funnes en sådan kontakt redan innan den akuta inläggningen för blödande tolvfingertarmsår hade det varit ännu bättre och enklare följa upp inte bara den akuta sjukdomsepisoden och förändringar i behandling, utan även föra en diskussion kring sjukdom och prognos i övrigt. En sådan diskussion hade i bästa fall kunde föras med en läkare som kände Feldt sedan tidigare.

Det här låter som en utopi – men inte överallt. På Borgholms vårdcentral arbetar Åke Åkesson med medarbetare enligt en liknande vision för de allra äldsta. I diskussioner om närsjukvård drivs bland annat läkarförbundets krav på listning på personlig läkare vid vårdcentral utifrån tanken att alla patienter, och särskilt en patient med en eller flera kroniska sjukdomar, ska kunna ha en fast läkarkontakt vid sin vårdcentral. En sådan kontakt kan hjälpa till i liknande situationer som Feldt beskrivit genom att stå för kontinuitet i vården.

Nu var det inte så det fungerade i det här fallet. Feldts berättelse är därför ett bra exempel varför arbetet i utredningen om samordnad utveckling för god och nära vård ledd av Anna Nergårdh är så viktigt.

Jag hoppas innerligt att Kjell-Olof Feldt precis som alla i liknande situationer kommer kunna få det stöd och den information som behövs och önskar honom ett snabbt tillfrisknande.