Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Åsikt

Fetma får inte vara en klassfråga

Fetmaoperation på S:t Görans sjukhus i Stockholm 2012.
Foto: Roger Turesson
Fetmaoperation på S:t Görans sjukhus i Stockholm 2012. Foto: Roger Turesson

Mer än var femte fettoperation betalades privat under 2017, visar siffror från fetmakirurgiregistret Soreg. Antalet privatfinansierade operationer har ökat från 13 till 22 procent på två år. Det kan inte vara rimligt att fetma blir en klassfråga samtidigt som FN klassar fetma som en kronisk sjukdom.

Den som har reumatism, astma, demens, depression, diabetes, missbruk eller prostatacancer kan räkna med jämlik vård. För samtliga av dessa sjukdomar, och en hel mängd andra, finns nationella riktlinjer.

Men de 1,1 miljoner svenskar som lever med den kroniska sjukdomen fetma fortsätter att nedprioriteras. Färska siffror från fetmakirurgiregistret Soreg visar att privat fetmakirurgi ökar. Förra året betalade 1.200 patienter, 22 procent, sina egna operationer samtidigt som landstingsfinansierad fetmakirurgi sedan flera år tillbaka stadigt minskar i antal. Så sent som 2015 var den privata andelen 13 procent och 2016 18 procent. Det visar tendenser till ett samhälle där det plötsligt accepteras att hälsa är en klassfråga.

En privat fetmaoperation kostar i runda slängar 50 000–75 000 kronor. För många medelinkomsttagare är det en hanterbar summa, åtminstone i utbyte mot ökad livskvalitet. Överbelastade leder, ökad risk för diabetes, högt blodtryck, gallsten, infertilitet, astma och en rad andra följdsjukdomar utgör verkliga problem, men den stigmatisering som kommer med övervikt och fetma är ytterligare en baksida som slår hårt mot både kvinnor och män, oavsett ålder och samhällsklass.

Därför är det djupt problematiskt när de som betalar för fetmaoperation uppger som huvudsaklig anledning att de velat slippa stångas inom primärvården och tackla fördomar och okunskap. Vi kan inte acceptera att Sverige 2018 inte levererar bättre än så – bra vård ska aldrig vara en fråga om sparpengar. Dessutom pratar vi om en patientgrupp som är priviligierad nog att kunna betala för operation ur egen ficka. Vad händer med den som inte har möjlighet? Hur låg kvalitet ska vi acceptera innan botten är nådd?

Av de personer med övervikt och fetma som vi möter uppger ungefär nio av tio att de har dåliga erfarenheter av primärvården. Inte varje gång, men någon gång, har nästan alla patienter med övervikt och fetma varit missnöjda i kontakten med primärvård. Bemötande benämns i stort sett alltid som ett utvecklingsområde. Vi vet att okunskap ofta ligger till grund för det som möter patientgruppen, men vi kan inte godta ursäkter om kunskapsbrist i ett av världens mest utvecklande länder.

Att gemene man inte känner till att Sverige redan för flera år sedan antog FN:s världshälsoorganisation WHO:s definition av fetma som en kronisk sjukdom är försumbart, men att sjukvårdspersonal inte har denna grundläggande kunskap är oroväckande. Fetma är en av våra största folksjukdomar och hjälpen måste sträcka sig längre än tafatta råd om att äta mindre och röra mer på sig.

Ytterligare en del av problematiken kring ojämlik fetmavård rör regionala variationer. Skillnaderna vad gäller förberedelse och uppföljning av fetmakirurgi skiljer sig nämnvärt i olika delar av landet, ett direkt resultat av bristen på nationella riktlinjer. Förutom att vissa landsting har höjt gränsen för operation från BMI 35 till 40 erbjuder några i stort sett operation som enda behandlingsalternativ. Den som således har BMI 30+, där fetma börjar, men mindre än 40, och råkar bo i fel del av landet kan stå utan behandling. Vad mer finns att göra än att öppna plånboken och vad händer med den som inte har råd?  

Den röda tråden hos personer med övervikt och fetma är längtan att mötas med respekt, av vänner och anhöriga, inom skola och arbetsliv, och framför allt inom vården. Vi vet att det är långt kvar, men det minsta vi kan göra är att erkänna fetma som den kroniska folksjukdom den är, genom nationella riktlinjer.

Vi i Sverige kan bättre än att låta klass styra tillgången till vård.

Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.