Genom åren har vi upplevt 25 klimatmöten i FN:s regi och i år följer det 26:e. När utrikesminister Ann Linde (S) intervjuades av SVT när det senaste mötet i Madrid avslutades i december var hennes kommentar: ”Jag är jävligt besviken”.

Det var nog den vanliga reaktionen hos de ledamöter som vill åstadkomma konkreta resultat. Däremot lär klimatförnekande stater eller stater med stora tillgångar av fossilt kol, olja eller naturgas, som med sina veton återigen hejdat snabba och nödvändiga åtgärder, varit nöjda.

Klimatmötet i Paris 2015 var ett undantag. Då jublade politikerna över att man kommit överens om det första allomfattande klimatavtalet. Men den entusiasmen har falnat. Avtalet träder i kraft i år, men ännu – efter fem år – har man inte ens lyckats komma överens om handbok för hur avtalet ska tillämpas.

Avtalet saknar sanktioner mot länder som bryter mot givna löften. Med vetot kan alla länder hindra beslut. USA kommer att lämna avtalet i höst om inte det amerikanska folket kan göra sig av med olyckan Donald Trump.

När man efter 25 år har levererat generande usla resultat, medan den akuta klimatkrisen snart tornar upp med kapacitet att eliminera stora delar allt levande på jorden, borde FN:s klimatkonvention fråga sig: Kan vi fortsätta på detta sätt, eller måste vi försöka pröva nya vägar?

Kan vi fortsätta med utdragna förhandlingar med världens statschefer och deras hov med ministrar, statssekreterare och byråkrater som mest strävar efter att minska det egna landets åtagande? Ska vi fortsätta att behöva lyssna till ”fossilstaternas” ovederhäftiga och generande sågningar av den vetenskapliga klimatpanelen IPCC:s rapporter? Finns någon antydan till kursändring eller kommer man att fortsätta på samma sätt tills vi står till knäna i vatten på en ödelagd planet?

I David Wallace-Wells bok ”An Uninhabitable Earth” menar författaren att det behövs resurser motsvarande dem som förbrukades i andra världskriget för att kunna hejda klimatkrisen. Jag vet inte om han har rätt, men själv anser jag att FN borde försöka förhandla fram en räddningsstyrka för vår planet – en enhet under FN med stora resurser och beslutsförmåga med högkvalificerade tekniker, meteorologer, hydrologer, botaniker och biologer.

Uppdraget skulle kunna vara att i stor skala komma igång med lagring av koldioxid under jord, bistå länderna med snabb återplantering av nedbrunnen eller olagligt avverkad skog och följa och stödja innovationer, typ den svenska stålkoncernen SSAB:s försök att göra stål utan kol med hjälp av vätgas som möjligen också kan överföras till cementindustrin. Att följa och stödja och sprida projekt som utvecklar förnybara drivmedel av skogsrester som lignin, spån, grenar, toppar och stubbar. Med örat mot marken fånga upp innovationer och pröva deras effekt i kampen mot miljökrisen.

Jag föreställer mig att världens befolkning är djupt missnöjd med klimatmöten som mer och mer får en koreografi som mest liknar ett pokergäng. Konkreta åtgärder är vad alla vill se.