Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-15 19:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/for-att-laget-ska-fungera-maste-forsakringskassan-fylla-hela-sitt-uppdrag/

DN Åsikt

DN Åsikt. För att laget ska fungera måste Försäkringskassan fylla hela sitt uppdrag

Försäkringskassan prioriterar bedömning av arbetsförmåga och rätten till ersättning baserade på objektiva fynd och prioriterar ner sitt ansvar i rehabiliteringsprocessen vilket allt oftare får negativa konsekvenser för den sjukskrivne. Kort sagt tar man inte sitt ansvar i laget.

Efter att ha arbetat på Stressmottagningen som rehabiliteringskonsult de senaste tolv åren och innan dess som rehabiliteringssamordnare på Försäkringskassan känner jag att jag vill göra ett inlägg i debatten och då framför allt som medmänniska till alla dem som drabbas av utmattningssyndrom.

I sitt debattinlägg skriver Lars-Åke Brattlund från Försäkringskassan bland annat att  ”Försäkringskassans uppdrag är att bedöma vilken arbetsförmåga en individ har och betala ut ersättning”. Det är en del av sanningen men inte hela sanningen. På deras egen hemsida står följande att läsa:

Försäkringskassan ansvarar för att

besluta om rätten till sjukpenning

klarlägga patientens behov av rehabilitering

planera, samordna åtgärderna och se till att de genomförs

kalla till avstämningsmöte.

Det är lite mer än att bara bara bedöma arbetsförmåga och betala ut ersättning.

Stressmottagningen behandlar enbart patienter med utmattningssyndrom. En del av bilden är i väldigt många fall att det är individer som alltid vill göra rätt för sig och är vana att alltid ta ansvar för sig själva och andra. Att alltid ”hålla skenet uppe” är en del av detta. I möten med olika aktörer fortsätter de att göra det och därför är det ofta svårt att i medicinska underlag till Försäkringskassan redovisa objektiva fynd. Eftersom vi ser att många handläggare lägger ett starkare fokus på objektiva fynd vid bedömning av arbetsförmåga och rätten till ersättning så blir det ett problem för den här patientgruppen.

När rätten till ersättning ifrågasätts av Försäkringskassan hotas individens försörjning. ”Försäkringskasseinducerad ångest” uppstår i många fall och rehabilitering övergår till krishantering. De resurser landstinget satsar på medicinsk rehabilitering slängs i sjön för att Försäkringskassan drar undan mattan för den medicinska rehabilitering som pågår. Är det att ta sitt samordningsansvar, är det att fylla sin roll i laget och framför allt: vad får det för konsekvenser?

Nu ska i ärlighetens namn sägas att det är många handläggare på Försäkringskassan som under hög belastning gör ett ypperligt arbete och verkligen deltar i laget på ett bra sätt. Det förtjänar att poängteras och de ska ha all cred. MEN anledningen till att jag gör det här inlägget är att vi ser en tendens där allt fler handläggare uppbackade av specialister och försäkringsmedicinska rådgivare gör allt snävare bedömningar som bortser från helheten i de medicinska underlagen. De marginaliserar även den del av uppdraget som utgör klarläggandet av behovet av rehabilitering och samordningsansvaret till förmån för bedömningen av rätten till ersättning.

När det gäller lagspelandet i rehabiliteringsprocessen så har Försäkringskassan en viktig funktion att fylla. Dels genom att som myndighet finnas med för att tillse att arbetsgivarna tar sitt lagstiftade rehabiliteringsansvar. Dels genom att i de fall där det inte är lämpligt att personen återgår till ordinarie arbetsgivare samverkar med arbetsförmedlingen för att hela laget ska spela tillsammans och resultatet ska bli bra. Här är vår upplevelse att handläggarna allt oftare tackar nej till att delta i avstämningsmöten och allt oftare ifrågasätter behovet av samverkan med arbetsförmedlingen. Vi tror inte att handläggarna gör detta för att vara illvilliga, snarare är det nog så att de gensvarar på de prioriteringar som myndigheten gör och som verkar ganska tydligt när man ser hur Lars-Åke beskriver försäkringskassans uppdrag och roll i sitt inlägg.

Frågan är dock om försäkringskassan vill vara illvilliga? Jag tror inte det heller. Min tolkning är nog mer att det handlar om impulser från politiskt håll om att få ner sjuktalen. Men är rätt väg att gå att föra över människor från sjukskrivning till arbetslöshet? Vad blir vinsten i det? Vilket samhälle vill vi bygga, ett samhälle där alla är delaktiga eller där vi slår ut och marginaliserar grupper som av olika skäl har hamnat i svårigheter? Det är frågor jag och andra behöver ställa sig. Min utgångspunkt är att alla i grunden vill bidra och att vi alla behöver hjälpas åt för att skapa förutsättningar för att alla ska kunna bidra utifrån sin förmåga.

Jag har under de senaste tolv åren mött mycket lidande i mitt arbete, väldigt många människor som har en massa att bidra med och som inget hellre vill än just bidra. Min erfarenhet från arbetet på Stressmottagningen är att med rätt stöd och rätt lagspel kan 80-90 % av dem med en rimlig insats från oss andra komma tillbaka och just bidra. Samma erfarenhet säger mig att när en spelare i laget gör självmål då blir det inte bra, vägen tillbaka blir längre med mer lidande och det kostar mer på alla plan. Vilken väg ska vi gå? För mig är svaret ganska uppenbart och det är att ta tillvara individens resurser och jobba tillsammans som ett lag och där inkluderar jag även Försäkringskassan.