Hälso- och sjukvården genomgår för närvarande den största omstruktureringen i modern tid. Förändring skapar naturligt oro samt nya utmaningar som behöver lösas för att säkra en fullgod sjukvård med tillhörande forsknings- och utbildningsuppdrag. 

Inom ramen för ”Framtidsplan för hälso- och sjukvården”, som beslutades i bred enighet 2011, flyttas den vård som inte behöver akutsjukhusens resurser till primär- och öppenvården, den så kallade nära vården.

Syftet är att skapa ett nätverk med patienten i centrum samt att skifta basen i sjukvården från akutsjukhusen till primärvården. Det är en stor förändring i ett historiskt sett sjukhustungt system. 

Tidigare bedrevs i princip all typ av vård inom ramen för akutsjukhusen, vilka även tillhandahöll forskning och utbildning inom de flesta medicinska specialiteterna. I dag när allt mer av den öppna vården flyttat ut från våra sjukhus behöver strukturen även för forskning och utbildning ses över.

Lars Klareskog, Anders Ekbom och Kerstin Brismar (DN Åsikt 1 december 2019) sätter fingret på en rad utmaningar som jag fullt ut delar. Lösningen är ändock inte att återgå till det som varit. 

I stället behöver vi tillse att rätt kompetenser följer med den vård som flyttas ut. Detta inkluderar även forskare och handledare. 

Forskning behöver ske i hela nätverkssjukvården för att kunna följa patienten som i allt kortare episoder kommer att vistas på akutsjukhus. Likaså behöver utbildningen av våra framtida medarbetare och specialister bedrivas såväl inom som utom akutsjukhusen. Samordning och samarbete är därför än mer avgörande i framtiden. 

Som ansvarigt regionråd för forsknings- och utvecklingsfrågorna är jag mån om att tillsammans med professionen arbeta fram ett system som möjliggör forskning och utbildning med patienternas och medborgarnas bästa för ögonen. 

Nationellt pågår dessutom en process med så kallad nivåstrukturering av den högspecialiserade vården, vilken kommer att sudda ut gränserna än mer mellan regionerna samt kräva ett nationellt samarbete inom bland annat forskning och utbildning. 

Det nationella ALF-avtalet införde ett nytt begrepp, så kallad universitetssjukvård. I vår region har det inneburit att vi har 61 universitetssjukvårdsenheter som ska bedriva både forskning och utbildning samt vara ledande inom sina respektive områden.

Vid årsskiftet kan ytterligare enheter kvalificera sig för detta viktiga uppdrag. Min förhoppning är naturligtvis att fler enheter inom primär- och öppenvården ska få status som universitetssjukvårdsenheter. 

Det är således i den nära vården som patienten kommer att befinna sig under merparten av sin tid som patient. Därför behöver all regionfinansierad vård, oaktat huvudman, ges möjlighet att delta i forskning och utbildning.

I det arbetet är det helt avgörande att våra akutsjukhus öppnar upp för bredare samarbeten regionalt, men även nationellt i det framtida hälso- och sjukvårdssystemet. Jag välkomnar en framtidsinriktad dialog där professionen har en viktig roll och där vi värnar forskningen i en förändrad hälso- och sjukvård.