Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-13 07:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/forst-far-jag-ga-i-skolan-nu-kastas-jag-ut/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Först får jag gå i skolan – nu kastas jag ut”

Foto: Anders Wiklund/TT

Att acceptera mig i tre år, låta mig gå i skola, mat och husrum, bara för att plötsligt slänga ut mig är ett fruktansvärt slöseri med skattemedel. Mitt mål var att studera hårt för att sedan kunna betala tillbaka. Nu blir det inte så, skriver Khalil Poya, ensamkommande.

Rätta artikel

Kära svenskar. Jag vill gärna berätta om vad som försiggår bakom kulisserna, det ni som redan är etablerade svenskar sällan får ta del av. Det handlar om min resa i Sverige som ensamkommande flyktingbarn, en resa som fått ett abrupt slut nu när jag äntligen fyllt 18 och det är mer ”humant och bekvämt” att kasta ut mig ur Sverige. 

Varför jag flydde Afghanistan från första början var för att mina föräldrar inte gillade idén att deras son skulle offras som självmordsbombare i talibanernas ”små projekt”. Det tyckte jag de gjorde rätt i. Killar i min ålder är väldigt attraktiva för detta ändamål i talibanernas ögon.

Jag har hunnit bo tre år i Sverige och tagit del av skola, läxhjälp och andra aktiviteter medan jag har väntat på svar om asyl. Boende har ordnats på ett eller annat sätt och jag har kunnat koncentrera mig på pluggandet. 

När jag fyllde 18 blev det andra bullar. Nu behövde den gode man jag blivit tilldelad (som jag inte hört av på 1,5 år) officiellt inte längre bry sig, jag måste lämna boendet och klara mig på egen hand på något sätt. Ingen myndighet visste riktigt vad detta ”något sätt” innebar. Enligt Migrationsverket är det de som ansvarar för en asylsökandes boende under asylprocessen. Jag fick bo på gatan – eller flytta till Kiruna. Jag valde gatan och skolan framför att rulla tummarna i Kiruna.

Lyckligtvis finns det härbärgen för hemlösa, där jag ibland kunde övernatta. Härbärget öppnade klockan 21. Efter att gymnasiet stängt klockan 16 tillbringade jag min tid på bibliotek, där jag försökte plugga så gott jag kunde.

För en vecka sedan kom beskedet ifrån Migrationsverket. Efter tre år i Sverige skall jag nu ut ur landet med motiveringen att Afghanistan kanske är säkert.

Det finns de som säger att Afghanistan inte är säkert, till exempel skriver svenska utrikesdepartementet så här: ”Med anledning av säkerhetsläget avråder utrikesdepartementet tills vidare från alla resor till Afghanistan”. Enligt finska utrikesministeriet är ”Afghanistan ett land i konflikt och risken för våld är ytterst hög”. Enligt magasinet Mänsklig Säkerhet är Afghanistan ett land med ”Massiv drogproduktion, flyktingproblematik och en fristad för islamsk terrorism”. 

Det finns dock de som inte delar den här synen. ”Migrationsverket anser liksom tidigare att våldet och det humanitära läget i Kabul inte är så omfattande och allvarligt att det motiverar en ändring av det nuvarande ställningstagandet” skriver den instans i vars händer så många liv ligger - Migrationsverket. De tittar aktivt bort och tvättar av sig sitt ansvar.

Oavsett om man vill tro att Afghanistan är säkert eller inte, så är en sak klar: Jag vill gärna ge tillbaka något för det jag fått i Sverige. Eftersom det har varit förbjudet för mig att arbeta i Sverige under min tid här har min plan varit att istället satsa på att plugga hårt i skolan, så jag kan vara till nytta och jobba, när och om jag väl blir godkänd av Sverige. Så blev det inte. 

Varför lär jag aldrig få veta, men att acceptera mig som människa i tre år, låta mig gå i skola, ge mig mat och husrum ibland och lära mig svenska och historia, bara för att plötsligt slänga ut mig är ett fruktansvärt slöseri av skattemedel. Det tjänar inget gott - inte ens för dem som vill intala sig att Sverige har en fin image som ett exceptionellt humanitärt land.