Den pågående striden mellan fotbollssupportrar och polisen framställs ofta som att handla om bengalers vara eller icke-vara när det egentligen handlar om ett hot mot konsten och kulturen. Frågan tenderar att hamna i ett idrottsligt sammanhang när den snarare borde ses i ett kulturellt perspektiv.

På läktaren möts människor med sång, ramsor, flaggor, banderoller och tifon. Tillsammans skapar de stämning och inramning.

Vad debatten just nu handlar om är främst tifon, ett samlingsord för olika läktararrangemang för att hylla sitt lag. Tifo kan ta form med olika material och uttryck, flaggor, konfetti, halsdukar eller stora flaggor.

Under tifon används färger kopplat till klubben, symboler och texter som tillsammans fyller en helhet för att höja stämningen men även identiteten för laget. Ofta finns inslag av klubben, staden, färgerna, historien och gemenskapen med. Texterna är ofta baserade på lagets hejaramsor, sånger eller låttexter från artister som sympatiserar med laget.

Genom att först tänka ut ett tifo och därefter forma en bild av det med ett budskap följs av arbete som att sy, mäta, skissa, måla, torka, få upp på läktaren, dela ut flaggor och att riva ut konfetti. Allt ska ha en röd tråd, tajmas och vara stämningshöjande.

En lång tids arbete ska visas upp under ett fåtal minuter där allt ska falla på plats. Tifo i sin fysiska form och med sin kulturella förståelse bör därmed betraktas som konst och kultur, inte bara som något som sker vid idrottsarrangemang och blir ”en fråga för fotbollen”.

Kultur kan också förstås i mer än konstnärliga termer och ta uttryck i sociala sammanhang. Speciellt för fotbollen i Sverige är att många i allmänhet säger att de hejar på ett lag. Över två miljoner ser fotboll på plats varje år.

Fotbollen lämnar ingen oberörd. Svensk supporterkultur är däremot lite svårare att förklara eftersom den kan betraktas som både en avspegling av samhället då många olika människor finns med som en del av det, men även som en del av en subkultur med en viss typ av identitet och livsstil – att följa sitt lag. Fotbollen kan därmed tolkas som en folklig men även särskild del av en kultur.

Ett informellt krav uppstått om att kulturen ska tillhöra alla i den bemärkelsen av att alla ska kunna få förstå den. Kanske är det inte rimligt att alla kan eller ska förstå all kultur som uttrycks?

Jag förstår inte alla utryck eller orsaker till att vara raggare, lajvare, punkare eller hipsters. Det måste få vara okej att jag inte förstår andras uttryck inom vissa sammanhang när man inte en del av den. Om alla skulle förstå fotbollens alla kulturella uttryck, har den inte då misslyckats som subkultur?

Vad som gör fotbollen bra eller unik i vårt land är inte det sportsliga, utan konsten omkring den, de visuella uttrycken och stämningen. Genom att erkänna fotbollssupportrars kulturella uttryck som konst och kultur skulle förståelsen av debatten vara mer nyanserad och begriplig.

Därför väntar jag spänt på kulturministerns uttalande i debatten.