Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-17 00:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/friskolorna-maste-aterinvestera-vinsten/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Friskolorna måste återinvestera vinsten”

Foto: JESSICA GOW / TT

INSÄNDARE. Lägre lärartäthet och större klasser. Förespeglingen att skolan skulle kunna drivas effektivare i privat än i kommunal regi har inte infriats, skriver pensionerade läraren Arne Söderqvist.

Sedan att par årtionden tillbaka är det tillåtet att starta friskolor i Sverige. Tanken har varit att kommunerna ska kunna avhända sig en del av skolansvaret till aktörer som förespeglar högre effektivitet, genom att betala ut ”skolpengar” för eleverna.

Ett av nationalekonomins fundamenta säger att all verksamhet som kan ge en högre avkastning än ”den riskfria räntan” är förknippad med en risk. När friskolor har startats har ofta kommunerna frikostigt tillhandahållit byggnader och materiel till en billig penning. Detta har förstås inneburit en lyckosam start för friskolorna ifråga. 

Och visst gick de flesta av dem med vinst också, under flera år. Ser man närmare på hur detta gått till, vilket har gjorts i bland annat några tv-reportage, så förstår man bakgrunden. 

Lärartätheten är lägre, lärarna är ofta sämre utbildade, klasserna är större, skolbibliotek med bibliotekarie kan saknas och man kanske inte har någon egen matsal utan delar ut matkuponger som gäller på McDonald’s, i stället för att servera eleverna lunch. 

Förespeglingen att skolan skulle kunna drivas effektivare än i kommunal regi har alltså inte infriats. Dessutom har numera ett antal friskolor gått i konkurs. Att så skulle komma att ske var egentligen ganska enkelt att förutsäga för den som kände till några av nationalekonomins grunder.

Vid en konkurs får kommunen ifråga återta ansvaret för eleverna. Aktörerna har alltså ett förmånligt skyddsnät, genom att kunna avhända sig alla konsekvenser. Men om en kommun har dålig ekonomi kan den inte tvinga någon friskola att ta hand om någon undervisning. 

Det råder alltså inte någon symmetri. Att begränsa vinstuttaget vid drift av både friskolor och privata vårdinrättningar räcker inte. Om vinst uppstår måste den återinvesteras i verksamheten.

Den som köper en vara eller en tjänst kan reklamera densamma om kvaliteten visar sig undermålig. Vanligen får man då en rimlig kompensation. Om leverantören gått i konkurs kan man ställa sina krav till konkursförvaltaren. 

Men den som utsatts för undermålig skolundervisning får själv ta kostnaden i form av bortkastad ungdomstid, den värdefullaste tiden i livet. Dessutom kan så småningom inträdet på arbetsmarknaden bli försenat. Någon kompensation för detta torde inte vara möjlig att få. 

Andra problem som uppstått i samband med privatisering är att offentlighetsprincipen samtidigt upphört att gälla. Detsamma beträffande personalens yttrandefrihet. Hur ska arkiven hanteras när en friskola gått i konkurs? Den frågan verkar fortfarande vara obesvarad.

”Valfrihet” har blivit en ledstjärna. Elever ska få välja skola och inte bli tilldelade en plats i en skola som kommunala myndigheter bestämt. Men valfrihet innebär att det ska finnas olika alternativ att välja mellan. Detta innebär alltså en redundans av skolor, salar och lärare.

Dessutom måste varje skola av självbevarelsedrift marknadsföra sig. Resurser går därmed åt till sådant som egentligen är helt onödigt i stället för att komma god undervisning tillgodo.