Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Åsikt

Tillsätt en utredning om frivillig dödshjälp

Frivillig dödshjälp är en livsviktig fråga som måste bli föremål för en utredning. Vi vet att 70-80 procent av svenskarna, oavsett religiös tro, som tillfrågats i undersökningar är positiva till frivillig dödshjälp. Den palliativa vården klarar nästan alla svårast terminalt sjuka patienter, men över tusen svenska patienter i det palliativa registret lider outhärdligt in i döden.

Den palliativa medicinska vården i livets slutskede är livsviktig. Men den räcker inte till för att ge lindring mot det lidande som drabbar omkring tusen terminalt sjuka patienter när allt hopp är ute. I det svenska palliativa registret kan vi som läkare se att vi har ett lidande som den palliativa medicinen inte rår på. Det handlar om smärta, ångest, andnöd och svårt illamående innan döden befriar dessa terminalt sjuka patienter. Modiga anhöriga till dessa döende patienter har lämnat fruktansvärda vittnesbörd om hur vidrigt livets slutskede kan vara. Caroline D Stenberg skrev i DN 2015-04-14 om sin fars fruktansvärda dödskamp liksom Anna Rundcrantz i SvD 2016-09-23 om sin fars död i prostatacancer. För att inte tala om Cleas Brittons fasansfulla skildring av sin mors död i boken ”Min mamma är död”.

Det finns många sådana anhörigskildringar som Bitte Assarmo, med sin fundamentalistiska katolska tro, förbigår i sin artikel på DN Åsikt. Hon förstår inte vad mänsklig integritet i livets slutskede innebär och ser uppenbarligen inte lidandet hos de desperata ALS-patienter som kvävs ihjäl i sin fortskridande förlamning eller de terminala cancerpatienter som har kort tid att leva med spridda skelettmetastaser. Det handlar djupast om respekt för vad Inga-Lisa Sangregorio i sin lysande bok om frivlllig dödshjälp beskriver som ”Den sista friheten”.

Det finns en stor mängd vetenskaplig forskning om frivilliga dödshjälp som finns lagstadgad i sju delstater i USA. Den så kallade Oregon-modellen, där det finns 20 års erfarenheter, avviker på avgörande punkter från de lagstiftningar som finns i till exempel Belgien, Nederländerna och Kanada. Där framgår att den palliativa vården i Oregon klarat mer än 99 procent av alla avlidna och endast 0,2 procent fått frivillig dödshjälp. Men det är viktiga 0,2 procent – det handlar om närmare 2.000 svårt lidande patienter som själva efter mycket noggrann prövning fått frivillig dödshjälp. Av de terminalt sjuka som faktiskt fått recept på läkemedel att inta för att förkorta lidandet är det endast två tredjedelar som faktiskt intar medlet. Många har vittnat om att blotta förskrivningen av sådana läkemedel är en trygghetsskapande palliativ åtgärd.

Bitte Assarmo borde läsa min läkarkollega och vän Ulf Ljungblads artikel i Läkartidningen 2014-11-06 om sin ALS-sjukdom,”Från offpiståkning till rullstol på 1,5 år”. Ulf skriver obarmhärtigt och djupt övertygande om sitt stöd för frivillig dödshjälp när allt hopp är ute. Han försvarar det självvalda livsslutet och får alla läsare att verkligen förstå vad denna ”djävulens sjukdom” innebär. Nu är Ulf Ljungblad död, men jag skulle vilja ha bevittnat en dialog mellan katoliken Bitte Assarmo och den förlamade Ulf i slutskedet av denna djävulens sjukdom: vilka giltiga motargument skulle Assarmo ha kunna uppbåda mot Ulf Ljungblads sista frihet? Med vilken trovärdighet?

Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.