Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-20 20:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/graset-ar-alltid-gronare-pa-andra-sidan/

DN Åsikt

DN Åsikt. Gräset är alltid grönare på andra sidan

Om det verkligen skett en förskjutning i svenska medborgares empatiska förmåga så är det något som säkerligen gjort sig mer skönjbart än genom anekdotiskt bevisning. Efter flera vistelser utomlands är min uppfattning att folk är folk. Vissa hjälpsamma, andra inte, och ingen alltid hjälpsam eller alltid ohjälpsam.

Rätta artikel

Gräset är alltid grönare på andra sidan. En gammal sanning. När man åker utomlands och turistar eller bara "hänger" i några månader så får man aldrig en riktig känsla av vardag. Det känns som att på den specifika platsen jag är nu, där är människorna aldrig stressade eller bittra över det bistra vädret, och den tråkiga vardagen lyser med sin frånvaro.

Men självklart är det här en högst subjektiv uppfattning. Självklart finns det en ”grå” vardag i varje land. Och självklart är den inte nämnvärt gråare i Sverige än i Berlin eller Reykjavik. Vid varje mätning som görs hamnar svenskarna rätt högt på statistiken över människor som är nöjda med sina liv. Så oavsett om jag som person tycker vi svenskar ser sura ut ibland så är det nödvändigtvis inte så.

Och så kommer vi till anekdoter om bristande empati. Självfallet är det så att det i vissa situationer råder en uppenbar brist på agerande hos medmänniskor som betraktar något otrevligt ske. Men då rapporteras det ofta. Men när jag knuffade loss en bil som satt fast i snön åt en främling, eller när jag såg två kvinnor rusa fram för att hjälpa en ung kille som vurpat med sin moped, då rapporteras detta inte. Inte heller när hela gatan utanför Uppsalas centralstation var täckt av oroliga människor när två pojkar förra året blivit påkörda såg vi någon stor notis i en nationell tidning. Så vi bör nog ta det lugnt med att döma utifrån vad vi själva tycker oss se. Det finns helt enkelt anekdoter som visar bägge sidor av myntet, och självklart är det på samma vis även i det magiska Frankrike.

Så innan vi än en gång, som vi alltid gör, dömer ut svenskarna som ett bittert, gnidet, och särdeles elakt släkte så tänk på att det är en högst personlig uppfattning. I alla mätbara studier om hur mycket svenska staten, och i förlängningen folket, skänker till välgörenhet, vår långa fred, vårt rena land, och flera andra mätbara faktorer, så finner åtminstone inte jag någon anledning att tro att svenskarna förlorat sin empatiska förmåga.

Och i slutänden så är allting inte svart och vitt. Precis som det sällan är.