I över tjugo år har jag arbetat med socialt arbete. Jag och mina kollegor är överens. Det har aldrig behövts hårdare tag.

När jag arbetar med elever behöver de få höra att de duger som de är, förstå sina tankar och känslor och kunna sätta ord på dessa. När jag arbetat med familjer som haft svårigheter hemma har aldrig medicinen varit hårdare tag, utan det som gett framgång är att ge mer tid, prata mer, visa kärlek och uppskattning och bekräfta sitt barn.

Vi som arbetar med detta vet att hårdare tag innebär en upptrappning av våldsspiralen, som innebär mer utanförskap, mer ilska och därigenom ökade problem och ännu mer våld. Det är med stor frustration jag står bredvid och hör våra politikers krav på fler poliser, hårdare straff och fler förbud.

All forskning visar att hårdare tag inte bara har många biverkningar, utan också skapar än mer problem. Hur hjälper hårdare tag en människa som kanske vuxit upp med vuxna omkring sig som bär på både brustna hjärtan och brustna kroppar, där hårda tag varit den omsorgen som funnits?

Hur hjälper hårdare tag en människa som vill höra till, studera, arbeta och utvecklas som människa, men som inte ens räknas i dagens samhälle? Allt detta väcker ilska. Hårdare tag kommer att göra dessa människor ännu argare och till slut har de inget att förlora på att skada andra människor, skada sig själv – det enda de kan förlora, det är sin fattigdom.

Vi måste satsa på ett Sverige som står upp för alla barn, i alla områden, oavsett om man är svensk, har föräldrar med invandrarbakgrund eller själv har flytt eller kommit till Sverige från ett annat land. Erbjud barnen trygga vuxna i skolan, hjälp dem att släcka den där ilskan och frustrationen, hjälp dem till ett innanförska – en gemenskap där alla är välkomna. 

I mitt yrke måste vi arbeta med evidensbaserad praktik, det vill säga använda den bästa tillgängliga kunskapen och forskningen, använda vår professionella expertis och erfarenhet samt se till den person vi möter. Varför gör inte politiker detsamma?

Jag har precis kommit hem från skolkuratorsdagarna i veckan, där 400 skolkuratorer mötts och fått ta del av den senaste forskningen. Den absolut största riskfaktorn för att som ung hamna i utanförskap är att vara pojke. Därefter hamnar risker som att debutera tidigt med brott, ha en låg socioekonomisk status och bli bortvald av ”bra” vänner och i stället umgås med antisociala vänner.

Troliga riskfaktorer för extremistiskt våld är även här i absoluta toppen att vara pojke/man, därefter lida av psykisk ohälsa. I grund och botten handlar det om att ge människor de bästa förutsättningarna som går, det vill säga att vi tidigt stöttar och ser till att så många barn och unga som möjligt får hjälp med psykisk ohälsa, vänner, fritidsaktiviteter samt föräldrar och andra vuxna som kan ge trygghet, vägledning och vara goda förebilder.

Om vi nu vet detta, genom både forskning och erfarenhet, hur kan då insatsen bli hårdare tag? Vi vet att det som verkligen hjälper är breda insatser till alla, inte riktade insatser till vissa målgrupper. Ökade klassklyftor bidrar till mer svårigheter.

Satsa i stället på fler personal i skola och förskola, kulturskolor, föreningsliv, genuspedagogik och samordning mellan olika myndigheter. I längden tjänar både kommun och stat på detta, både moraliskt och ekonomiskt.