Svensk familjepolitik slår hårt mot mammors och barns hälsa. När EU nu börjat kopiera den riskerar vi att aldrig kunna bli av med denna skadliga styrning av familjer. Därför måste även frågan om Swexit tas upp i debatten inför EU-valet.

Att EU försöker ta över makten från medlemsländerna på allt fler områden visade sig i april då EU klampade in i familjepolitiken. Med överväldigande majoritet (490 för, 82 emot, 48 avstod) beslutade Europaparlamentet att alla medlemsländer måste erbjuda åtta månaders föräldraledighet, varav två månader låsta till vardera föräldern. 

Det här kan verka betydelselöst för oss i Sverige eftersom vi har längre ledighet och tre kvoterade månader. Men det är en försämring som kan få förödande konsekvenser om EU får fortsätta med sina planer.

EU-beslutet innebär att vi i Sverige inte längre kan ta bort kvoteringen som åtta av tio svenskar vill, enligt en Sifo-undersökning. Studier visar att tvångsdelning ökar risken för skilsmässa och sjukskrivningar. Det leder också till att många barn får mindre tid med sina föräldrar och måste börja i förskola ännu tidigare, vilket ökar risken för beteendeproblem.

Men framför allt innebär EU-beslutet startskottet för ett totalt övertagande av familjepolitiken. Huvudsyftet är att få fler mammor att börja arbeta heltid och lämna sina barn allt tidigare efter födseln. Det vill EU åstadkomma genom 50/50-kvotering av föräldraledigheten, EU-finansierad utbyggnad av förskolor och slopande av möjligheten till sambeskattning.

Eftersom allt detta redan har prövats i över 40 år i Sverige kunde man tycka att EU borde ha studerat konsekvenserna mer än bara i fråga om ”kvinnlig sysselsättningsgrad”, vilken vår regering skryter med är den högsta i EU. Men när samma regering varit pådrivande till att EU ska ta över och kopiera den svenska familjepolitiken är det klart att den inte berättat om baksidan av myntet. 

Här hemma har dock de negativa konsekvenserna blivit allt svårare att dölja. Mammors sjukskrivningar har skenat sedan tvåförsörjarmodellen slog igenom och stress är den vanligaste orsaken. 

Den psykiska ohälsan bland unga ökar ständigt och började när de första stora kullarna av förskolebarn kom upp i tonåren kring 1990. Dessutom har larmrapporterna från förskolan duggat tätt i minst 20 år, där personalen tillhör landets sjukaste yrkeskårer och många inte ens hinner tillgodose barnens mest grundläggande behov – trots skattesubventioner på över 70 miljarder kronor per år. Att EU ska kunna införa sådan barnomsorg som är ”billig och av god kvalitet” är falsk och cynisk marknadsföring.

Problemen beror på att familjepolitiken utgår från ideologi och inte från forskning om vad barn behöver för att må bra och minska risken för psykisk ohälsa senare i livet. Exempelvis trygg anknytning, god självkänsla och god mentaliseringsförmåga (förstå och sätta ord på sina känslor). 

För detta krävs att barn får mer tid med föräldrarna än vad dagens familjepolitik ger utrymme för. Hur lång tid de behöver är olika eftersom barn är olika, därför krävs också alternativ till förskola såsom hemmaomsorg.

Allt detta struntar EU i och vill i stället cementera fast oss i den här skadliga styrningen av familjer. Det är absolut nödvändigt att stoppa för att vi ska kunna skapa en hälsosam och frihetlig familjepolitik. 

Men frågan är om det är möjligt genom påverkan inifrån EU som Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna framfört i medier och i sådana fall när – om fem, tio eller 20 år? Eller måste vi lämna EU som det enda Swexit-partiet, Alternativ för Sverige, menar men inte fått medieutrymme till att förklara?

Det här är viktigt att väljarna får allsidig information om i bevakningen inför valet. Barnen kan inte vänta, deras barndom är nu.