Ytterligare ett ”hijab-upprop” är planerat att hållas i Umeå på World Hijab Day den 1 februari, som en motreaktion till hijabförbudet för elever och lärare i de kommunala förskolor och skolor som röstades igenom i skånska Skurups kommunfullmäktige.

En av arrangörerna är Mariam Salem, miljöpartistisk kommunpolitiker i Umeå. Hon anser att beslutet inskränker religionsfriheten samt att det grundar sig på islamofobi.

Hijab på barn handlar inte om religionsfrihet utan är i själva verket en fanatisk form av religiös indoktrinering och sexualisering, som den svenska skolan måste skydda barnen från. Att gradera föräldrarnas religionsfrihet och värdera den högre än barnets bästa är att sluta ögonen för de barn som faller offer för den ultrakonservativa salafismen. 

Att det råder religionsfrihet i Sverige ska värnas och är en av grundbultarna i en fungerande demokrati. Men det Mariam Salem (MP) bör lära sig om religionsfrihet är att det inte innebär att religiösa uttryck, som står i konflikt med värderingar om jämställdhet mellan pojkar och flickor, har rätt att undgå kritik och i detta fall förbud.

Det är dessutom både skadligt och direkt felaktigt att förknippa hijab på barn med alla muslimer. De flesta muslimer delar inte åsikten att hijab på barn är något normalt och som exempel kan nämnas Egypten. Omar Makram, som själv är uppvuxen i Egypten, menar att det endast är salafister – bokstavstrogna sunnimuslimer som hängivet underkastar sig sharialagen – som sätter hijab på sina döttrar, medan den muslimska majoriteten i samhället anser detta vara både extremt och fel.

Även om vi är kritiska till hijab som symbol, då den förminskar kvinnan till endast sitt kön och därjämte ett sexobjekt som inte ska väcka lustar hos män, har vi respekt för vuxna kvinnors vilja att underkasta sig gudarnas eller mäns vilja med att bära hijab. Samtidigt vill en del arbetsgivare att deras arbetsplatser ska framstå som neutrala och på liknande sätt måste även det respekteras.

De anställda är i själva verket representanter för sina företag och arbetsplatser. I den offentliga sektorn, som skolan de facto är en del av, är neutraliteten synnerligen viktig av den orsaken att de anställda företräder kommun, landsting och stat. Den svenska staten, kommunerna och landstingen är sekulära, alltså icke-religiösa och de anställda bör därför inte favorisera någon religiös grupp.

Alla barn har rätt till en objektiv, jämställd och neutral skolgång, fri från religiösa påtryckningar.