Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-26 10:37

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/horselskadade-barn-far-allt-mindre-stod/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Hörselskadade barn får allt mindre stöd”

Bild: Ulf Palm/TT

Döva och hörselskadade får allt mindre stöd. Barn som inte kan höra sätts ändå i förskolor och skolor med hörande barn, vilket leder till att de halkar efter, skriver Elisabeth Wessel som själv är döv.

Rätta artikel

Som döv teckenspråksanvändare med styrelseuppdrag på lokal och regional nivå i Västra Götaland märker jag en allt hårdare ton mot funktionshindrade, framför allt döva och hörselskadade. Man vill inte längre stödja att människor som inte hör, att de ska få teckenspråk på förskola, i skola, på arbetsplatser och inom kulturen.

Vad är det som hänt? ”Social inkludering” är en term som används ofta av hörande personer utan kompetens om vad döva och hörselskadade personer behöver för att kunna bli delaktiga på lika villkor.

I stället vill man att döva och hörselskadade barn ska gå på förskolor med hörande, ensamma med resurspersoner, och inte få möjlighet att få träffa andra barn som har hörselskada eller dövhet. Då kan de identifiera sig och språkutvecklingen sätter fart eftersom de använder teckenspråk i sociala sammanhang.

Hörselskadade barn som har hörapparat eller implantat och som går integrerade i hörande skolor hänger inte med i undervisningen när de börjar i mellan- och högstadiet. Då får de ofta börja på specialskolan för döva och hörselskadade, och är nybörjare i teckenspråk. De får börja om från början för att kunna hänga med i specialskolan.

Själv har jag gått integrerat både i förskolan och grundskolan. Jag har trott att jag var ensam i hela världen om att vara döv tills jag blev 9-10 år gammal. Föreställ er den känslan!

Det är den känslan som jag vill bespara barn som måste få möjlighet till social gemenskap, språkutveckling och identifikation med andra barn som har samma behov.

Till och med tolkcentralerna har börjat begränsa användningen av teckenspråkstolkningen. En döv arbetstagare har berättat att hon får bara två timmar socialtolkning per månad när hon får umgås med andra hörande via teckenspråkstolk.

Nu har funkofobin börjat sprida sig i samhället. Den visar sig i form av ovilja att förstå varför vi behöver teckenspråk, teckenspråkstolk och att folk ska få teckenspråksutbildning.

Vad är det som har hänt?