Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-22 15:52

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/hyfs-ar-alla-vuxnas-ansvar/

DN Åsikt

DN Åsikt. Hyfs är alla vuxnas ansvar

Alla vuxna har ett ansvar för barns beteenden och därmed fostran i den situation där de har ansvar för barnen. Vad som händer i skolan är inte ensamt föräldrarnas ansvar, de är inte närvarande. Lärarna är de närvarande vuxna där och vuxna att ta det ansvaret.

Daniel Yalin menar att det är föräldrarnas ansvar att lära barnen hyfs och han ser det som otänkbart att det skulle vara hans uppgift som lärare att ge barnen en grundläggande uppfostran. Jag tycker att han har både rätt och fel i det. Rätt i att föräldrar har ett ansvar för att uppfostra sina barn, fel i att han som lärare inte har det ansvaret. Det har jag hört i många år från lärarhåll och den kan vara en del i skolans problem med barnens uppförande.

Alla vuxna vet, hoppas jag, att den vuxne som ansvarar för ett eller flera barn är ansvarig för deras uppförande i den situation de befinner sig. Jag tror att Daniel också ser sig som ansvarig för de barn han har ansvar för privat, exempelvis när hans barn har kamrater med sig och han är ensam vuxen med dem.

Daniel Yalin påpekar själv att barns beteenden är situationsberoende, ”Det händer att barn beter sig annorlunda hemma än i skolan eftersom grupptrycket kan få ditt barn att visa upp helt andra sidor och värderingar”. Han är alltså med på att väluppfostrade barn kan bete sig dåligt i skolan. Det motsäger hans egen tes, om det är så spelar det ju ingen roll hur föräldrarna uppfostrar barnen. De kan ändå bete sig annorlunda i skolan. För att barnen i skolan mycket riktigt styrs av grupptrycket, samt av hur de vuxna i skolan hanterar deras beteenden, i skolan.

Jag tycker att högstadiet är ett bra exempel på det. De flesta minns att det fanns besvärliga elever på högstadiet, i någon klass. De flesta minns också att det fanns minst en lärare som kunde hantera de eleverna och den klassen. Hur såg de andra lärarna i skolan på det? Frågade de sig vilket fel de gjorde i sitt ledarskap i klassrummet? Eller pratade de om att eleverna hade någon diagnos eller att deras föräldrar inte hade uppfostrat dem?

Läs också: Johanna Nockert Olovsjö: Samhället har tagit ifrån oss ansvaret

Hur kan det vara fel på barnen när de fungerar i ett klassrum men inte i ett annat? Det här är ingen kritik mot lärare i sig, jag är själv gift med en och vet att lärarutbildningen saknat utbildning i ledarskap i klassrummet. Det finns en omedveten inkompetens hos vissa lärare kring detta. Det börjar komma, det tar dock tid att nå ut till existerande lärare. Risken är att om lärare fortsätter att lägga ansvaret på föräldrarna så motverkar det spridningen av verktyg som underlättar för läraren att ta sitt vuxna ansvar.

Daniel Yalin har säkert rätt i mycket av det övriga han beskriver från sina erfarenheter som lärare. Samarbetet mellan lärare och föräldrar behöver bli bättre på många områden.

Alla vuxna som är ansvariga för barn har ett ansvar för deras beteende i den situationen. Det gäller även lärare. Lärare och föräldrar måste gemensamt förmedla vad ordet respekt innebär. Så länge lärare ser det som ”otänkbart” att detta är deras ansvar i skolmiljön när föräldrarna är frånvarande så kommer problemet inte att lösas.

Huvudinlägg: Daniel Yalin: Det är föräldrarnas ansvar att lära barnen hyfs

Repliker: Johanna Nockert Olovsjö: Samhället har tagit ifrån oss ansvaret

Stefan Boström: Vägen till respekt mellan lärare och elever går via samarbete