Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-18 20:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/ingen-ska-bli-behandlad-som-min-faster/

DN Åsikt

DN Åsikt. Ingen ska bli behandlad som min faster

Personen på bild har ingen samband med artikeln. Foto: Jessica Gow/TT

Jag vill aldrig mer uppleva att någon blir behandlad som min faster blev behandlad. Min röst i årets val kommer att läggas på det parti som värnar om och satsar på värdig vård för alla.

Min svårt hjärtsjuka gamla faster ringer. Hon sitter åter hemma i villan i sin fåtölj efter två vändor till lasarett för så kallad rehabilitering. ”Birgitta kan du komma, jag behöver gå på toaletten”. Hemtjänsten kommer inte förrän om två timmar. Det här är det värsta man som nära anhörig får vara med om, framför allt om man bor tio mil bort och inte kan göra något.

Några veckor innan den här händelsen var min faster ännu sämre. Då låg hon på sjukhus där hon redan första dagen blev vårdplanerad för att kunna åka hem, trots mina protester. Hon åt inte, mådde illa. Hon kom inte ur sängen, kunde inte resa sig på egen hand, gick några meter med rollator.

Hon hade skyhöga infektionsvärden efter lunginflammation och var dessutom orolig och förvirrad av sin demens. Ändå skulle hon vårdplaneras för att kunna åka hem. Fysioterapeuten tränade med henne i trappa för att hon till varje pris skulle kunna komma in i villan där hon bor. En gravt hjärtsjuk människa med, som vi inte visste då, hela sju liter vätska i kropp och lungor! Då var jag säker på att man skickade hem henne för att dö. Och mycket riktigt, två dagar efter hemkomst finner jag henne sittande i fåtöljen med stora andningsuppehåll och nästan medvetslös.

Varken hemtjänst eller distriktssköterskan gör någonting. Naturligtvis skickar jag in henne med ambulans och jag vakar över henne den natten på St Görans hjärtsviktsavdelning, eftersom vi inte trodde då att hon skulle överleva. Men det gjorde hon, mot alla odds, och hamnade återigen på samma avdelning och sjukhus där hon vårdplanerades till korttidsplats och sedan återigen hem … Sedan samma procedur igen när min syster besöker henne några dagar senare. Inskickad till St Göran, remitterad därifrån till samma avdelning och sjukhus för rehabilitering och vårdplanering.

Efter sammanlagt sju vårdplaneringar och mycket argumenterande har nu har min faster äntligen fått plats på ett demensboende och vi tror att hon ska trivas. För oss känns det tryggt, säkert och värdigt. Hon är piggare och går bättre, har umgänge och deltar i aktiviteter.

Det är valår i år. Min röst kommer att läggas på det parti som värnar om och satsar på värdig vård för alla, inte bara för de äldre. Jag vill känna mig trygg med att jag själv får avsluta mina dagar på ett tryggt och värdigt sätt. Dessutom har det för mig som arbetande anhörig gått åt många semesterdagar till alla vårdplaneringar, besök på lasarett etcetera, men det är ju en helt annan diskussion.

Jag är insatt i hur vården fungerar eftersom jag själv arbetar där. Jag såg och kunde bedöma att min faster inte klarade sig i villan längre, vilket hon själv också kunde medge trots sin demens. Hur ska det då inte vara för en anhörig som inte är insatt? Ska inte vårdprocessen fungera värdigt trots det? I samtal med läkare fick vi anhöriga veta att vår faster är lyckligt lottad, många dör ensamma utan någon som bryr sig eller kämpar för deras sak. Men det är ju också en helt annan diskussion.

Jag vill aldrig mer uppleva att någon blir behandlad som min faster blev behandlad. Det är varken värdigt, tryggt eller etiskt.