I en insändare på DN Åsikt (8 november 2019) uttalar sig Aktionsgruppen mot antisemitism och rasism vid Karolinska universitetssjukhuset om reportaget av SVT:s ”Uppdrag granskning” med titeln ”Karolinska och judehatet”.

De sex läkare som undertecknat insändaren skriver att ”resultatet blir ett tendentiöst program som stjäl uppmärksamhet från sakfrågan, nämligen den diskriminering, särbehandling och repressalier på antisemitisk grund som förekommit vid en dysfunktionell avdelning på Karolinska”.

Jag ser det som mitt ansvar att bemöta den allvarliga anklagelsen om situationen på den berörda avdelningen. Jag ser nämligen inte att anklagelserna har stöd i verkligheten.

Sedan maj 2017 har jag varit anställd som temachef på Hjärta och kärl på Karolinska universitetssjukhuset och sedan december 2018 också som tillförordnad temachef på Neuro, vilket innefattar den neurologiska och neurokirurgiska vården i Solna och Huddinge.

Ärendet om påstådd antisemitisk diskriminering har antagit en dimension och utveckling som inte liknar något jag tidigare stött på i min 30-åriga yrkeskarriär. En central fråga i ärendet rör om kirurger har rätt att utföra den kirurgi de själva anser sig kompetenta till.

Jag menar att den rätten inte finns. I stället måste verksamheten styras av en annan, orubblig princip: Patientens rätt att i alla sammanhang få bästa möjliga vård. För att kunna erbjuda detta måste till exempel vissa högspecialiserade ingrepp koncentreras till få individer. Därmed står patientens behov alltid över enskilda kirurgers önskemål om arbetsuppgifter eller karriärsteg.

Den viktigaste funktionen en verksamhetschef har är att värna denna princip – ochatt se till att den kompetens som är tillgänglig används på bästa sätt för patienterna. 

Jag är chef för en verksamhet med mycket kompetenta medarbetare och vi ger en god vård till våra patienter. Har det då saknats utmaningar? Nej, det har funnits problem med arbetsmiljön genom åren. Det har exempelvis hänt att kollegor haft för hård ton mot varandra. Det arbetar vi nu på att förbättra.

Vi tolererar – självklart – inga trakasserier eller rasism av något slag. Jag har haft arbetskamrater från alla världsdelar och religioner under mina år som läkare. Det är min bestämda uppfattning att sjukvården generellt sett varit framgångsrik i att kunna förena människor från olika kulturer i den gemensamma uppgiften att ta hand om patienter, därför att det är den professionella kunskapen som efterfrågas.

Som konstaterats ovan finns det naturligtvis tillfällen då konflikter uppstår, men överlag menar jag att sjukvården kan tjäna som ett bra exempel på hur integration kan fungera i samhället.

Just denna positiva bild har jag även av den avdelning som nu är i blickfånget. Jag ser ingenting som stöder Aktionsgruppens påstående om diskriminering, särbehandling och repressalier. Jag skriver under på de slutsatser som dras av den externa utredning som gjorts av detta fall.

Den externa utredningen finner inget stöd för antisemitisk diskriminering på enheten, och pekar heller inte ut enskilda individer som antisemiter. Jag har tvärtom blivit imponerad av den medmänsklighet, ödmjukhet och värme jag mött från medarbetarna – på avdelningar, mottagningar, intensivvård och operation.

Jag har arbetat i många högspecialiserade miljöer både i Sverige och utomlands, och denna enhet utmärker sig i positiv bemärkelse. Jag hyser djup medkänsla med alla medarbetare som under det senaste året känt sig kollektivt anklagade för kränkande beteenden mot andra, samtidigt som de utfört ett utmanande arbete med svårt sjuka patienter på ett alldeles enastående sätt. 

Tyvärr kan det finnas en risk för att någon patient känner sig oroad över sin vård eller behandling på grund av den uppmärksamhet som detta fall har fått. Det beklagar jag i sådana fall djupt.

Jag vill betona att det är patientens bästa som styr den neurologiska och neurokirurgiska vården på Karolinska. Nu är våra medarbetare värda arbetsro – och patienterna en saklig bild av vår verksamhet.