Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Åsikt

Barn med särskilda behov lämnas utanför i Gustav Fridolins skola

Foto: Henrik Montgomery/TT
Foto: Henrik Montgomery/TT

Inkluderingen i skolan är ett spel där insatserna är höga. Barn med funktionshinder tvingas in i mallar och system där de är dömda att misslyckas. Det stöd och den kompetens som krävs för att barnen ska få en värdig skolgång saknas helt och priset vi betalar är högt. Barn löper en risk att bli trasiga vuxna om det inte sker en förändring snart.

”Ett samhälle som ger upp att vara bra för alla är snart inte bra för någon”. ”Alla barn ska få en ärlig chans i skolan”. Fina ord, eller hur? De är utbildningsminister Gustav Fridolins.

Här är mina:

Om jag berättade för dig att mitt barn är förlamat från midjan och nedåt och har fått underkänt i idrott för att hen inte kunde springa 100 meter, skulle du bli förvånad då? Om jag berättade att mitt barn, som satt i rullstol, inte kan äta lunch varje dag eftersom personalen inte hinner hjälpa till att bära brickan, tycker du att det är orättvist? Om jag berättade om den där gången hen blev sittande, alldeles ensam, i en korridor i flera timmar efter skoldagens slut för att ingen kunde hjälpa hen ut genom ytterdörren med rullstolen, skulle du förfäras då?

Mitt barn sitter inte i rullstol – mitt barn har autism. Han heter Ville och är av de mest magiska människor jag träffat. Han skrattar ofta, har ett hjärta som rymmer hela världen och han har ingen aning om hur man ljuger. Hans verklighet ser ut som den fiktiva beskrivningen ovan men på ett annat sätt eftersom det är autism, inte förlamade ben, som berövar honom möjligheten att få en värdig skolgång.

Ville har blivit sittande i timmar i en mörk korridor i skolan, långt efter skoldagens slut, eftersom ingen kom ihåg att hjälpa honom till taxin. Ville har blivit ensam kvar när hela klassen åkte på utflykt eftersom ingen kunde hjälpa honom att hitta cykelnyckeln och knyta skorna. Ville har lämnat skolan utan att någon i personalen märkt det. Och han har gjort sitt absolut bästa i skolan, gått på alla lektioner och kämpat som ett djur – men ändå fått underkänt eftersom han saknar förmågor som ”vanliga” barn har.

När vi fick slutbetygen så visade det sig att Ville fått underkänt i tre ämnen (bland annat engelska och svenska) eftersom han inte har förmågan att analysera texter och dra slutsatser. Han kan läsa obehindrat, skriver korrekt och älskar böcker – men hans diagnos gör det omöjligt för honom att läsa en text och förklara vad den röda tråden var. Han är inte slarvig, dum eller ignorant – han har autism.

Så på många sätt är det exakt samma sak som att kräva av en förlamad person att de ska springa 100 m för att få godkänt i idrott eller säga att hen visst får stå över lunchen i dag eftersom det inte finns personal som kan bära brickan – lika galet och lika sorgligt. Den som blir kvar är en person som inte vill något heller än att gå i skolan och lära sig nya saker – men han har inte skuggan av en chans att få göra det med värdigheten i behåll.

Jag bor i en av Sveriges rikaste kommuner, Täby. Jag har pratat med rektor, lärare och kommun, jag har bönat och bett om en möjlighet för mitt barn att få samma chans som alla andra. Oftast får jag inget svar alls.

Det här är min verklighet. Och jag är säkert inte ensam. Så många barn, med så mycket potential, far så illa i inkluderingens tecken. Tanken med inkludering är god – men det här fungerar faktiskt inte. Om vi fortsätter så här kommer många barn bli trasiga vuxna.

Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.