Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-12 06:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/inte-ett-enda-barn-ska-fa-bli-hemmasittare/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Inte ett enda barn ska få bli hemmasittare”

Foto: Jonas Ekströmer/TT

När jag ser ”Kalla fakta” om hemmasittande barn minns jag min egen skoltid. Först på gymnasiet fick jag hjälp att bryta utanförskapet. Skolsystemet måste göras om. Inget barn ska behöva hamna i hemmasittande, skriver Sam Darvish, juridikstudent.

Rätta artikel

Granskningen som TV4-programmet ”Kalla Fakta” utfört, med begärd hjälp av SCB, berättar att minst 5.500 barn i Sverige är hemmasittare. När jag ser programmet återuppväcks mina minnen från min egen skoltid. 

Nationalekonomen Ingvar Nilsson har undersökt hur mycket hemmasittarna beräknas kosta. Om dessa barn slås ut i ett permanent utanförskap kommer det att kosta samhället cirka 30 miljarder kronor.

Barn som skulle kunna uppnå sina drömmar och bidra till samhället faller utanför vilket drabbar familjerna, men även samhället. Men ingen vill på allvar ta tag i problemet som får barn med bland annat dyslexi, adhd och autism att hamna i utanförskap. 

För egen del hade jag problem i varierande grad från grundskolan till början av gymnasiet. Jag var nära att hamna efter en årskurs. Stök i klassrummet, mobbning av klasskamrater och brist på hjälp från skolan bidrog till att jag blev hemmasittande under långa perioder. 

Min skola under mellan- och högstadiet kände till min problematik och att jag kunde vara hemma i flera veckor i rad. Trots detta valde de att vara passiva. Mina föräldrar tvingades vara borta från arbetet för att försöka hitta hjälp, vilket dessvärre inte lyckades.

Vare sig kommun eller skola ville koordinera något stöd och klasskamraterna blev vana vid min frånvaro. Jag lyckades med nöd och näppe få tillräcklig närvaro. Jag blev ett undantag från alla de barn som hamnar i ett livslångt hemmasittande. 

I dag studerar jag på juristprogrammet vid Stockholms universitet och jag har fullgjort min gymnasieutbildning efter att ha bytt gymnasium flera gånger. 

Min sista skola gjorde det som ingen annan gjort för mig. De gav mig resurser som extra tid med mentorer, anpassade examinationer och skolpersonal som koordinerade alla insatser.

För några veckor sedan var jag tillbaka på min gamla gymnasieskola för att föreläsa för en klass om min resa och hur skolan hjälpt mig. Om alla skolor hade valt att följa denna linje skulle antalet hemmasittande minska drastiskt. 

De 5.500 hemmasittarna är elever från 500 skolor i alla delar av landet. Detta motsvarar ungefär ett barn i varje skola i Sverige. Läroplanen 2011 menar att inkludering ska tillämpas för samtliga elever. 2011 års skollag tolkas av många skolor som att barn med särskilda behov ska gå i vanliga klasser trots att detta inte står i lagen. Inkluderingen misstolkas och elever som har rätt till skola med särskilda behov drabbas. 

Men lagstiftningen om tilläggsbelopp skärptes år 2016 samtidigt som kommuner fick rätten att driva resursskolor. Nästa år kommer en läsa-skriva-räkna-garanti. Politiken har därmed genomfört förändringar. Det är en bra början, men inte tillräckligt.

Vi behöver radikala förändringar av skolsystemet. 

Skolverket måste gå från tomma ord till praktisk handling. De måste stödja huvudmännen och vidta sanktioner mot skolor som missköter sig. Skollagen bör även förändras så att barn med särskilda behov får platsgaranti på skolor som ger särskilt stöd. Ingen ska tvingas gå i vanlig skola på grund av platsbrist.

Kommuner måste ta ansvar och koordinera insatser och information till vårdnadshavare som söker hjälp. Skolor måste kartlägga och göra allt för att tidigt förhindra barnens väg mot utanförskap.

Om vi genomför detta finns det hopp om att elever en vacker dag ska slippa hamna i hemmasittande.