Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-09 20:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/istallet-for-naturen-moter-jag-en-varre-fiende/

DN Åsikt

DN Åsikt. Istället för naturen möter jag en värre fiende

Foto: TT

Året runt cyklar jag till mitt arbete i Stockholms centrum. Men varje vår, när människor som inte cyklar annars kommer fram och stör den ömsesidiga respekten, har jag lust att kasta in handduken.

Jag är den du älskar att hata. Jag är den som du gör dig rolig över. Jag är en medelålders (snart i alla fall) man i lycra, en så kallad Memil. Varje dag går min cykel från närförort i Stockholm in till arbetet i centrum. Det är en lång väg, därmed behöver jag byta om till träningskläder. Cykeln är för mig min livlina. Utan den skulle jag behöva lägga dubbla tiden varje dag på min pendling. Tid som jag hellre spenderar med min familj.

Jag har bättre fysik än snittet, alltså kan jag cykla snabbare. Och det gör jag också – men med respekt för mina medtrafikanter. Jag har uppsikt över bilar, fotgängare och cyklister. Jag anpassar hastigheten till rådande förhållanden och utifrån tidigare erfarenhet förväntar jag mig alltid det oförväntade av mina medtrafikanter. Ändå är jag illa omtyckt, mål för förlöjligande i medierna och fikarummet, villebråd för yrkestrafiken. Listan kan göras ännu längre.

Jag cyklar året runt. Det går alldeles utmärkt och är något jag kan rekommendera. Givetvis längtar jag likt er andra på vårens första tecken, värmen i luften och solstrålarna som smeker mitt ansikte. Livet kommer tillbaka efter en lång tid. Detta tills jag inser att jag nu istället för att tampas med naturens kraft kommer möta en värre fiende. Jag kallar henne för enkelhetens skull Mekits.

Mekits kommer ut med vårens ankomst. Mekit: företrädesvis medelålders Kvinna (eller orutinerad cyklist) klädd i tyg (i motsats till Memil i lycra), som cyklar utan närvaro, uppsikt, kontroll eller hänsyn – vilket medför stor fara för medtrafikanter.

Varje vår slås jag över hur Mekits fullkomligt förstör lugnet och den ömsesidiga respekt för medmänniskor som annars råder på Stockholms cykelvägar. Mekits är fullkomligt oberäkneliga, oförstående och ouppmärksamma mot andra medtrafikanter. De cyklar mot rött, svänger ut utan någon som helst uppsikt och ser sig själva som miljökämpar för att de cyklar två dagar per år då vädret tillåter.

Ett färskt exempel är från förra veckan. Jag mötte en Mekit som precis kommit ut ur sin vinterdvala längst Södermälarstrand. Mekiten njöt av upplevelsen till fullo. Så mycket att denne var tvungen att förmedla detta via gissningsvis Instagram. Telefonen var strategiskt placerad mitt i Mekitsens synfält under färden. Fokus var minst sagt inte på topp och några meter innan vi möts, svajar Mekiten rakt ut i mötande körfält, där jag som Memil kommer i ett makligt tempo. Denna gång överlevde vi båda (tack vare enligt mig en ganska snajdig undanmanöver från min sida), men jag har börjat tro att detta är en kamp som jag inte kan vinna.

Jag slänger snart in handduken. Blir det inga förbättringar kommer jag abdikera och till fullo leva ut den bild som samhället har av mig. En medelålders man som äter för mycket rött kött, sittandes i en bilkö, och inte har någon som helst respekt för mina medmänniskor.

Hjälp mig, för dit vill jag inte komma.

Repliker: Alberto Tiscornia: Vilka är problemcyklisterna? Björn Lindberg: Trött på detta skyttegravskrig