Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-25 11:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/jag-blev-vardens-svarte-petter/

DN Åsikt

DN Åsikt. Jag blev vårdens Svarte Petter

Foto: Alamy

När jag fick ett ryggskott ville ingen vårdenhet ta emot mig. Vårdcentralen och de så kallade närakuterna tar endast emot patienter med enkla åkommor. Det som återstod var den vanliga akuten – som blir helt överlastad av de fall som en fungerande närakut ska kunna ta hand om.

Rätta artikel

Sommaren 2015 fick jag ett ryggskott som inte gick över. Efter att det gått några dagar fick jag kramper vid varje rörelse. Jag kontaktade därför min vårdcentral som lämnade beskedet att jag kunde få en tid tidigast om tre veckor. Mitt problem ansågs vara en lätt åkomma och därför kunde jag inte komma på deras drop in-tider.

Jag bokade därför en tid på Liljeholmens närakut dagen efter. När jag kom dit sa sjuksköterskan direkt att dom inte kunde ta emot mig. Läkaren på mottagningen kom ut och bekräftade vad sköterskan sa och menade att de då skulle tvingas ta emot alla på torget utanför. Jag var inte i stånd att börja argumentera och lämnade vårdcentralen.

Dagen efter hade jag sådana kramper att jag inte kunde ta mig ur sängen och fick därför ringa mina 85-åriga föräldrar som hjälpte mig upp och skjutsade mig till den enda återstående sjukinrättningen, akuten på Södersjukhuset.

I väntrummet satt jag timme efter timme och väntade med kraftiga smärtor. Efter någon timme när jag ser att person efter person som kommit in efter mig blivit omhändertagen för som jag ser det mindre sårskador och stukningar, frågar jag varför jag inte får komma in. Jag får då besked om att jag står näst på tur och att de andra har akuta skador. Efter ytterligare någon timmar har smärtan påverkat mig så mycket att jag irriterat frågar varför det ännu inte är min tur. Jag får då svaret att det finns akuta fall och (riktat mot mig) att alla inte kan hantera smärta så väl. Men jag får efter mitt ifrågasättande av detta i alla fall. en smärt- och kramplindrande tablett.

Efter ytterligare någon timme fr = 5gar om det inte är min tur snart får jag svaret att det kommer in så många akuta fall men återigen att jag står näst på tur. Eter att ha fått kramphämmande medicin kan jag nu åter röra mig, men är så pass trött av smärtan och inser att personalen kommer fortsätta prioriera fler patienter som de anser är mer akuta. Detta medför att jag inte ser något slut på väntetiden och då jag nu kan röra på mig meddelar jag att jag väljer att lämna. Jag har då väntat i fem timmar.

Dagen efter förvärras problemen med kramper och jag kan överhuvudtaget inte röra mig. Jag lyckas så småningom nå min mobiltelefon på sängbordet och finner att mina föräldrar inte är tillgängliga och det enda jag kan göra är att ringa ambulans för hjälp, trots att jag inser att detta inte borde vara ett ambulansärende. De  hjälper mig ur sängen och erbjuder sig att transportera mig till akuten. Jag avböjer dock på grund av erfarenheten från gårdagen.

Dagen efter lyckas jag efter mycket smärta att ta mig ur sängen och besöker akuttiden på min vårdcentral utan att säga vad problemet är. Jag möter dock en mycket förstående läkare som skriver ut kramplösande medel och jag kan börja arbeta nästkommande vecka.

Jag fick en chock över hur illa sjukvården fungerar. Detsom tidigare kallades närakut saknas. De som kallar sig närakut är inte intresserade av patienter som har andra problem än förkylning och liknande. Att det enda alternativet som återstår är akuten framstår då som uppenbart.

Politikerna bör därför se över hur skattemedlen används och se till att det finns fungerande närakuter där såväl mina problem som stukningar borde höra hemma.