Som barn fick jag ofta höra från min mamma att jag inte skulle använda ordet ”jag” för mycket. Som alla barn försökte jag hävda mig på olika sätt och ibland när ordet ”jag” yttrades för många gånger, kunde hon avbryta och säga: ”Jag, jag, jag, jag, folk gillar inte dem som bara pratar om sig själva”, fast på ryska. 

Detta var del av min uppfostran, tillsammans med sådant som att inte avbryta andra som pratar. Att vänta på sin tur. Att låta alla få komma till tals och lyssna färdigt på vad andra har att säga.

Ju äldre man blivit och säkrare på sin sak händer det dock att man inte är lika snabb på att påminna sig själv om att följa dessa råd. Tacksam är jag ändå att en lampa tänds då och då när jag kommer på mig själv. Om det är för sent att göra rätt för sig då, så håller man lampan tänd till nästa tillfälle. 

Nu kanske du tänker: ”Vadå, säger du att man inte 'ska komma hit' och tro att man är något? Ska man inte få uttrycka sig, kunna få visa andra vad man kan och stå för det man tycker och tänker?” Självklart ska man få göra det. Till saken är snarare att många av oss fått en förvrängd bild av vad du-ska-inte-komma-hit-och-tro-att-du-är-något-Jantelagen egentligen handlar om, eller vad den borde handla om.

Min tolkning av denna negativt laddade lag är att du inte ska tro att just du är något. Men – och här kommer det viktiga – det ska inte någon annan heller göra.

När ingen tror att just hen är bättre än någon annan kan alla få en ärlig chans att i sociala och mellanmänskliga sammanhang där relationer är A och O, kunna utvecklas till att bli just den människan vi strävar efter att bli. Individer som kan nå sin fulla potential där alla får ta plats.

Det finns i dag en ohälsosam syn på individen och det individualistiska. Man ska sträva efter att bli störst, bäst och vackrast. Vi ska höras, synas och bjudas in överallt. Många önskar och strävar efter att bli kändisar, influencers, mini-influencers, karriärister och allt däremellan. Man ska jobba, träna och festa hårt. En fixering vid att göra sig själv unik, eller åtminstone särskilja sig från andra.

Blå, gul, grön och röd färg. Fråga sig själv och andra om man är introvert och extrovert eller om man är en av 16, 20 eller 100 personligheter i ett personlighetstest. Dessutom är det i dag vedertaget i rekryteringssammanhang utsättas för denna godtyckliga tolkning av hur ens personlighet ska passa i ett framtida jobb.

Begreppen FOMO (fear of missing out) och YOLO (you only live once) reflekterar någonstans denna grogrund för de seriösa mentala påfrestningar vi utsätts för som social ångest, depression och som syns i den våg av psykisk ohälsa som kostar samhället och individer enorma mängder tid, energi och pengar. 

Det är självklart en dygd att sträva efter en personlig utveckling där man i symbios med andra människor i medvetenhetens tecken blir upplyst om hur man kan utvecklas som människa, så länge det inte leder till att man distanserar sig själv från andra i svaghetsföraktets mörker. 

Ett samhälle blir inte rikare av att lyssna och följa de som ständigt får komma till tals. Ett samhälle blir rikare när de som inte får komma komma till tals också bjuds in för att kunna få dela med sig av vad de tycker, tänker och de erfarenheter de skaffat sig. En demokrati innebär trots allt en människa, en röst. Det är inte en tävling om vem som ska få sin röst hörd. 

Jantelagen handlar någonstans om att faktiskt vara tacksam, ödmjuk, medveten och visa respekt gentemot alla de som finns där för oss. Våra nära och kära. Alla goda människor som vi möter varje dag. Ett samhälle som vi gemensamt byggt upp där vi är fria, där möjligheter finns, där vi känner oss trygga och med ett välfärdssystem som ser efter oss.

”De andra” är inte ett nödvändigt ont som du måste handskas med. ”De andra” hjälper dig att ta dig dit du vill och det hjälper du förhoppningsvis andra med också.

Jantelagen stoppar inte Sverige som samhälle eller dig som individ från någonting. Den håller ihop Sverige för att vi alla ska få chansen att nå vår fulla potential.