Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-17 19:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/ki-rektorn-har-stort-ansvar-for-macchiariniskandalen/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”KI-rektorn har stort ansvar för Macchiariniskandalen”

Harriet Wallberg fick sparken som universitetskansler när utredaren Sten Heckscher kritiserade hennes rekrytering av kirurgen Paolo Macchiarini under hennes tid som rektor på Karolinska insiututet. Foto: Paul Hansen

Harriet Wallberg, tidigare rektor på Karolinska institutet, har tvärtemot sin egen beskrivning ett stort ansvar för rekryteringen av skandalkirurgen Paolo Macchiarini. Det skriver den pensionerade KI-professorn Johan Thyberg.

Rätta artikel

Harriet Wallberg har i samarbete med Kristina Appelqvist kommit ut med en bok om Macchiariniaffären, ”När lögnen blir sanning”. Det som avhandlas är främst den rapport om KI:s hantering av denna skandal som lades fram i september 2016 under ledning av Sten Heckscher, tidigare bland annat justitieråd.

Boken handlar till största delen om den oförrätt Wallberg anser sig utsatt för genom att utmålas som en av två huvudansvariga för anställningen av kirurgen Paolo Macchiarini. Detta ledde till att hon av regeringen blev avsatt från sin tjänst som universitetskansler. Hon placerades i stället i regeringskansliet där hon uppbär en årslön på 1,6 miljoner kronor så länge hennes ursprungliga förordnande gäller.

Wallberg vill inte kännas vid det ansvar som hon ges i rapporten och det är detta bokens titel syftar på. Hon bortser då från att hon som rektor de facto hade det yttersta ansvaret och försöker i stället skjuta över detta på prefekten.

För att ta ställning i frågan finns det anledning att titta lite kort på hur rekryteringen gick till.

1. Harriet Wallberg mötte Macchiarini vid ett EU-symposium i Göteborg i augusti 2009. Man diskuterade samarbetsmöjligheter och Wallberg gav honom mejladressen till sin vetenskaplige sekreterare, till vilken han samma dag skickade sitt cv och uttryckte intresse av en gästprofessur på KI.

2. Några KI-professorer ombeds gå igenom Macchiarinis cv och gav positiva kommentarer. Rektor bjöd därefter in honom till KI och besöket ägde rum i november 2009.

3. En mängd mejl utbyttes i ärendet mellan ledande personer, men de finns inte diarieförda och arkiverade i akten rörande rekryteringen. Detta utgör en del i den kritik mot KI:s administrativa rutiner som Sten Heckscher framför. Huvudansvaret för dessa rutiner har rektor och universitetsdirektören.

4. I december 2009 kallade Wallberg till möte. Det beslutades då att gå vidare med rekryteringen under ledning av prefekten vid Clintec, Li Felländer-Tsai.

5. I mars och april 2010 kom Macchiarini på besök till KI och fick bland annat tillfälle att visa upp sina kirurgiska färdigheter vid en provoperation.

6. Den 4 juni samma år lämnade 14 forskare/läkare vid KI och KS ett förslag till rekryteringsutskottet om att rekrytera Macchiarini som gästprofessor på KI förenad med tjänst som överläkare på Karolinska universitetssjukhuset (KS).

7. Förslaget godkändes av rekryteringsutskottet den 22 september utan någon närmare granskning.

8. Den 3 oktober skrev Harriet Wallberg och sjukhusdirektör Birgit Jakobsson under ett avtal om ”inrättande och tillsättning av anställning som gästprofessor i klinisk regenerativ kirurgi förenad med befattning som överläkare vid KS”.

Tyvärr fanns allvarliga svagheter i denna procedur. Man kontrollerade inte riktigheten i cv. När detta tidigare gjorts i Florens hade stora felaktigheter hittats, vilket gjorde att tankarna på en professur skrinlades. Inga externa sakkunniga utnyttjades. Man tog heller inte in referenser från tidigare anställningar.

I början av september kom alarmerande upplysningar från tidigare arbetsplatser i Tyskland, Spanien och Italien att förmedlas via en KI-professor inom luftvägsfältet. Det gällde sådant som samarbetssvårigheter, allmänt dåligt uppförande, bristande kliniskt omdöme och avsaknad av respekt för krav på etiska tillstånd.

Dessa uppgifter förmedlades till Macchiarinis blivande avdelningschef, professor Lars-Olaf Cardell och prefekten Li Felländer-Tsai. Från deras sida tog man aldrig kontakt med de personer som lämnat dessa upplysningar. Däremot kontaktade man en samarbetskollega till Macchiarini på University College London som sade sig se fram emot ett samarbete med KI och honom.

Dessa uppgifter förmedlades via e-post den 7 september 2010 av Felländer-Tsai till rektor Wallberg, om än i något nedtonad form. Till saken hör att ett möte mellan henne och Macchiarini var inbokat några dagar senare då ett preliminärt anställningsavtal skulle skrivas. I slutet av sitt mejl skriver Felländer-Tsai: ”Vet inte hur du vill göra med detta möte beaktat informationen i detta mejl”.

Den tvekan som förmedlas i detta mejl tas inte ad notam av Wallberg. Några dagar senare får den varnande professorn höra att Macchiarini anställts vid KI. Om detta gjorde han följande kommentar: ”Jag blir naturligtvis förvånad över att detta beslut togs så snabbt fast dessa anmärkningsvärda förhållanden kommit fram genom referenser tagna under endast några få dagar”.

Varningarna förmedlades aldrig till rekryteringsutskottet. När utskottet sammanträdde den 22 september gick det ovan omnämnda förslaget att anställa Macchiarini igenom.

Sten Heckscher och hans medarbetare konstaterade i sin rapport: ”De missgrepp och direkta felaktigheter som förekom under rekryteringsprocessen var många och allvarliga. Ansvaret för detta åvilar i första hand rektor och den berörda prefekten”.

Några egentliga invändningar mot denna slutsats är svårt att göra. Vilka skulle annars anses skyldiga?

Harriet Wallberg frånsäger sig trots detta om och om igen i boken ansvaret för rekryteringen av Macchiarini. Detta tycker hon i stället åvilar Li Felländer-Tsai, prefekten till vilken hon delegerat uppgiften att hålla i utvärderingen av den tilltänkte gästprofessorn.

Det hon främst opponerar mot är en passus i rapporten där det sägs att ”rektor upprätthöll egna kontakter med den tilltänkte gästprofessorn”. Även om detta inte stämmer friar det på intet sätt henne från ansvar.

En annan punkt i rapporten som Wallberg kritiserar är att man ger henne och hennes efterträdare Anders Hamsten delat ansvar för strävandet att ordna en fast professur för Macchiarini och förlängningen av hans gästprofessur. Under 2011 utlystes en professur i regenerativ medicin. En av de sökande var Macchiarini som då hade ett möte med Wallberg, vid vilket han ska ha uttryckt stort intresse för en fast professur på KI.

Wallberg spred detta vidare till prefekten Li Felländer-Tsai som ingick i rekryteringsgruppen för denna tjänst. I ett mejl till den senare skriver Wallberg: ”Jag hade ett mycket trevligt möte med Paolo idag. Paolo vill uppenbarligen få en professur här på KI vilket är jätteroligt”. I slutändan blev det dock en annan sökande som fick tjänsten.

När detta beslut tagits skrev Wallberg till Macchiarini och intygade sitt stora intresse av att ordna en permanent tjänst för honom. Hon skrev därefter även till Felländer-Tsai om detta och sade följande: ”Vi är ju oerhört angelägna om att behålla honom på KI”. 

Det råder alltså ingen tvekan om att Wallberg under sitt sista år som rektor arbetade för att Macchiarini skulle knytas till KI för gott. I slutändan blev så inte fallet, men det är ändå svårt att förstå Wallbergs upprördhet över rapportens skrivningar i denna del.

Det är i och för sig rätt att det var hennes efterträdare som tog besluten om förlängning av Macchiarinis förordnande 2013 och 2015. Vilken hennes vilja var innan hon avgick som rektor råder det dock ingen tvekan om.

Ett argument som Wallberg framför till sitt försvar är att det allvarliga i affären inte var anställningen som sådan, utan det som skedde senare. Vad hon då glömmer är att med en fullvärdig rekryteringsprocess hade Macchiarini sannolikt aldrig anställts på KI.

I så fall hade heller aldrig de ödesdigra transplantationer som utfördes under 2011 och 2012 genomförts och KI hade besparats det forskningsfusk som främst manifesterades i en Lancet-artikel från december 2011 där det första ingreppet beskrevs. Under hela denna tid var Wallberg rektor och ytterst ansvarig för verksamheten på KI.

Hon har säkert rätt i att det finns felaktigheter i det Heckscher och medarbetare presenterar. I boken påvisas även en del grava missförhållanden rörande rapporten. Där framkommer bland annat att det bakgrundsmaterial som rapporten bygger på i form av inspelningar av de förhör som gjordes inte gått att få fram.

Sten Heckscher säger sig ha lämnat tillbaks detta material till KI men där har man varit oförmögen att hitta det. Detta är självklart allvarligt. Det rör sig om offentliga handlingar som ska finnas tillgängliga för var och en som önskar granska de grunder på vilka rapporten vilar.

Det bestående intrycket av boken är att Harriet Wallberg betraktar sig som ett offer. Allt sedan Heckschers rapport presenterades i september 2016 och hon avsattes som universitetskansler har hon kämpat med näbbar och klor för upprättelse.

Den glorifiering av Harriet Wallberg boken ger stämmer inte överens med den bild många KI-anställda har från hennes tid som rektor. I sina egna och sin medförfattares ord beskrivs hon som en alltigenom god person med mycket höga ideal. I slutkapitlet ger hon några förslag till hur ett universitet ska hantera kriser: hantera jäv på ett stringent och transparent sätt, se till att utredningar som görs på uppdrag av ett universitet är oberoende, straffa inte dem som försöker påtala felaktigheter i verksamheten och identifiera systemfel i stället för att utse syndabockar.

Detta är regler som Wallberg under den tid hon var rektor bröt mot. Talande är vad en gammal KI-kollega som också läst boken skrev till mig: ”Alla vi som jobbade under Harriet Wallberg i nio år vet hur hon dikterade till höger och vänster till sina undersåtar och att de som inte åtlydde hennes nycker snabbt hamnade i kylan med karriärproblem som följd”.

Det är riktigt som skrivs i boken att det finns fel och brister i Sten Heckschers rapport om Macchiariniaffären på KI. Slutsatsen att Wallberg hade ett betydande ansvar för rekryteringen av Macchiarini kan dock inte ifrågasättas.