Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 10:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/kvinnor-far-antidepressiva-medel-i-onodan/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Kvinnor får antidepressiva medel i onödan”

Foto: Jessica Gow/TT

INSÄNDARE. Kvinnor i klimakteriet får antidepressiva medel i onödan. Nu måste okunskapen om övergångsålderns olika faser brytas på läkarutbildningen, skriver Katarina Wiik, medicinsk journalist och författare.

I Storbritannien har okunskapen om klimakteriet blivit en parlamentsfråga. Tusentals kvinnor har engagerat sig i kampanjen #makemenopausematter och på så sätt lyckats väcka frågan i landets lagstiftande församling.

Nyligen klubbades det första kravet igenom. Klimakteriet ska från och med nu ingå i skolans sexualundervisning tillsammans med pubertet och graviditet. Ytterligare ett krav är ökad utbildning om klimakteriet till allmänläkare. Samma kampanj håller nu dessutom på att växa fram i USA. Men varför händer ingenting i Sverige?

För ett år sedan gav jag ut boken ”Perimenopower” om tiden innan mensen försvinner. Det är en period då hormonerna svänger som mest och kvinnan kan må väldigt dåligt.

Klimakteriet är ett paraplybegrepp och användningen av det i Sverige är väldigt diffust. Det innefattar egentligen tre faser: perimenopausen, tiden innan mensen försvinner, menopausen, tidpunkten när den gör det, och postmenopausen – tiden efter mensen har upprört.

I Sverige tror man att det är något som inträffar enstaka år i en kvinnas liv och att det är något som bara svischar förbi. Inget kunde vara mer felaktigt. På grund av denna förvirring är det svårt att inse att symtomen kan börja så tidigt som 10-15 år innan en kvinnas mens upphör och hålla på långt efter att mensen väl har upphört.

Samtidigt som min bok släpptes kom tv-program, böcker, radioprogram, poddar och medier fullkomligen bombarderade oss med artiklar om klimakteriet. Men när alla kampanjer var över bedarrade klimakteriestormen. Då lades locket på igen och det tabut som jag och många andra försökte att bryta blev återigen ett tabu.

Men jag tänker inte ge mig. Jag tänker fortsätta prata tills någon lyssnar. För mitt budskap är inte att vi måste prata mer om klimakteriet. Vi måste inte minst prata mer om överförskrivningen av antidepressiva till kvinnor under klimakteriet. 

Överläkaren Anders Hansen säger i sitt sommarprogram i P1 att en miljon svenskar tar antidepressiva medel. Det är en svindlande siffra. Hur många av dem är kvinnor över 40 år?

Jag var en av dem som man ville sjukskriva och ge antidepressiva, men jag vägrade. I stället gjorde jag som medicinsk journalist min egen research och försöker nu inte bara sälja böcker, utan få till en förändring.

Klimakteriet handlar inte bara om vallningar. Klimakteriet handlar även om vad som händer i våra hjärnor. 

Det är klarlagt att dubbelt så många kvinnor som män äter antidepressiv medicin. Som kvinna är risken markant större att drabbas av en depression. Risken att drabbas av depressionsliknande tillstånd i klimakteriet är överhängande.

Det finns ett begrepp som ibland nämns i medicinska artiklar och det är termen reproduktiv depression. Det finns inte med i några diagnosmanualer ännu, men betyder kort att depressionen är utlöst under perioder av svängande hormonnivåer.

Tänk om man skulle ha det i åtanke när en gråtande, ångestdriven, sömnlös och nedstämd kvinna över 40 som påstår att hon inte känner igen sig själv, kommer till vårdcentralen? Att det faktiskt kan vara hormonerna som svänger och att antidepressiv medicin faktiskt inte borde vara förstahandsvalet?

Jag tycker att det är konstigt att vården inte drar de slutsatserna när till och med medelåldern för kvinnor som begår självmord sammanfaller med snittåldern för menopausen. 

Jag har skrikit ganska högt i media sen min bok ”Perimenopower” kom ut. När den nu släpps i andra länder kommer jag skrika ännu högre. Uppenbarligen är jag något på spåren eftersom andra länder också vill ge ut den. I höst släpps den i Ryssland. Nästa år i Finland, Kroatien och Litauen. 

Min mission är att få vården att minska förskrivningen av antidepressiva till kvinnor över 40. Och kanske även på lång sikt minska sjukskrivningarna.

Jag tror att man på arbetsplatser inte inser att en del av kvinnors frånvaro kan bero på svängande hormoner. Min önskan är att kunskapen om klimakteriet tar en naturlig plats på läkarutbildningen, vilket den inte har i dag. Jag vill att allmänläkare på vårdcentraler ska veta att det här existerar.

Jag vill att det ska utbildas i dessa frågor för att allmänläkare ska kunna remittera vidare när det behövs. Problemet i Sverige är dock att det inte finns någonstans att remittera dessa kvinnor vidare.

I Storbritannien finns redan 29 specialiserade klimakteriekliniker i statlig regi. I Sverige finns det mig veterligen ingen. Och i dag är det tyvärr så att även många gynekologer inte förstår vad som händer. 

Så när ska man i Sverige börja lyssna på oss som krigar? Ingen tv-kanal, ingen tidning, ingen grävande journalist, ingen politiker vågar gräva i faktumet att det faktiskt kanske är så att antidepressiv behandling skrivs ut i onödan till den här åldersgruppen. För mig är det helt oförklarligt. Alla skulle vinna på det. Kvinnorna, vården och samhället.

Det är svårt att kämpa i motvind, men jag tänker fortsätta tills någon vågar lyfta på det här locket. Ökad kunskap inom vården skulle kunna innebära minskade kostnader för vårt samhälle.

Fler skulle få rätt stöd och behandling. Färre skulle sjukskrivas om de fick rätt hjälp från början. Jag kan inte förstå att man inte väljer att sprida kunskaper om det till och med finns en ekonomisk vinning för hela samhället.

Läs mer: Det händer i kroppen under klimakteriet