Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-25 12:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/kvinnor-med-hjartproblem-anklagas-for-att-vara-nervosa/

DN Åsikt

DN Åsikt. Kvinnor med hjärtproblem anklagas för att vara nervösa

Foto: Alamy

Det är orimligt att kvinnor i dagens Sverige fortfarande klassas som stressade och nervösa när de i själva verket har fysiska hjärtproblem som går att åtgärda. Vården måste ta kvinnornas symptom på allvar och ge oss de behandlingar som är självklara för männen.

Rätta artikel

Jag är en av administratörerna till Facebooksidan ”Arytmier – När hjärtat inte är ens bästa vän” där medlemsantalet närmar sig tusen personer. Efter att ha startat upp den här gruppen möter jag nästan dagligen andra (mestadels) kvinnor som upplever långt ifrån alla inom vården tar oss på allvar. Vi söker för att våra hjärtan slår i otakt, rusar okontrollerat, slår extra slag och dubbla slag.

För min del började det med att jag inte längre kunde leva ett vanligt liv. Hjärtat tappade sin vanliga rytm om jag cyklade, bar matkassar, när jag skrapade is från bilrutorna, när jag bar mina sovande barn från bilen och in i huset och så vidare. Jag ringde till min vårdcentral där jag fick en tid för provtagning ett par veckor framåt. Väl där rämnade min värld och jag bröt ihop och berättade hur vansinnigt rädd jag var och vilken dödsångest jag hade. Jag blev erbjuden en kurator som jag tackade ja till. Min husläkare ringde upp och ändrade sedan denna kurator till en psykolog.

Efter ett par gånger hos psykologen förstod varken hon eller jag vad jag gjorde där, men jag blev tipsad om en bok om att lära känna mig kropp och att bli bättre på att säga nej. Efter ett halvår hade inget mer hänt och hjärtat fungerade allt sämre. Jag var nu ständigt yr i huvudet och vågade inte längre köra bil eller vara ensam. Återigen ringde jag till min vårdcentral och ville ha hjälp. Jag förklarade att hjärtat ständigt slog i otakt, att jag var yr, att det skapade en enorm stress vilken i sig orsakade ännu mer arytmi.

Till svar fick jag först höra att ”Den där stressen lär du göra något åt. Den sitter bara i ditt huvud!” Sedan fick jag frågan ”Vad vill du att en läkare ska göra för dig då? Jag menar, om du vill bli sjukskriven eller så? För du vet Försäkringskassan är då så besvärliga att ha att göra med!” Jag svarade helt ärligt att jag om jag inte fick träffa en läkare så skulle jag antingen ta livet av mig eller hamna på mentalsjukhus. Då fick jag tid hos en AT-läkare ett par veckor senare.

Denna läkare talade lite fint om för mig att det läggs så mycket press på oss kvinnor och att det verkligen är dags för männen att de börjar ta lite ansvar i hemmet. Jag förklarade lite syrligt att vi faktiskt delar på allt hemma hos oss. Mina hjärtproblem förstod hon inte men hon såg att det fanns en remiss skickad till kardiologen ett halvår tidigare. En remiss jag inte visste att den fanns! AT-läkaren skulle se till att jag fick en ny remiss till en kardiolog. När jag var på väg ut genom dörren kom hon på att hon kanske skulle lyssna på mitt hjärta också eftersom det ”är bra om det står med i remissen att jag gjort det”.

Genom en försäkring via mitt jobb vände jag mig istället till den privata vården. Väl hos den läkaren förklarade jag lite trevande hur det kändes och innan jag hade beskrivit klart fyllde han i min berättelse om hur och när jag borde känna symptom. Hans första utlåtande var att han trodde att jag hade extra ledningsbanor i hjärtat som var orsaken till alla arytmier. En och en halv månad senare fick jag en tid relativt akut för att genomföra min första ablation (man går in i hjärtat via en kateter som förs in i ljumsken) på Södersjukhuset. Ett stort kluster av nervtrådar som satt i vänster förmaks hjärtvägg brändes bort. Samtidigt med ablationen fick jag en kallelse till ett första besök hos kardiologen i mitt landsting.

Jag trodde att detta var unikt. Tills fler och fler i gruppen vittnade om samma slags bemötande. För att utreda saken närmare gjorde jag en enkätundersökning bland gruppmedlemmarna. Där framgick bland annat att många kvinnor inte blir tagna på allvar. En del får till och med höra att det oroliga hjärtat är ett kvinnoproblem för att kvinnor är lite nervöst lagda. Det framgick också att fler kvinnor än män erbjuds samtalsstöd och av alla som fått samtalsstöd är det i princip ingen som känner att det har hjälpt dem med sin ångest.

Både kvinnor och män som haft cancer upplever att de inom cancervården blivit tagna på allvar och spontant erbjudits samtalsstöd, men att de inom hjärtvården blivit negligerade och inte blivit erbjudna någon form av samtalsstöd.

Varför detta ointresse av att ta oss på allvar och hjälpa oss till ett långt och meningsfullt liv? Vi är i 20- till 40-årsåldern och borde ha många år kvar att leva ett kvalitativt liv. Jag har erbjudit mig att föreläsa för sjuksköterskestudenter, men när majoriteten av de programansvariga inte ens visar intresse så undrar jag hur dessa sköterskor ska få möjlighet att ta del av patientberättelserna?

Hur ska vården kunna bli bättre i framtiden för kvinnor som hamnar i hjärtvården? Kvinnor får ofta får sämre vård och billigare mediciner än männen. Är kvinnor och män inte lika mycket värda?