Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-13 12:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/lagaffektivt-bemotande-fungerar-inte-pa-alla-elever/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Lågaffektivt bemötande fungerar inte på alla elever”

Korridor på Sofia skola på Södermalm i Stockholm. Foto: Jessica Gow

INSÄNDARE. Lärare behöver fler verktyg mot stökiga elever än den omdiskuterade metoden ”lågaffektivt bemötande”. Den metoden fungerar bara för vissa lärare på vissa elever, skriver psykologen Ulf Hagström.

Många gånger undrar jag över varför vår samtid letar efter så förenklade svar på komplicerade frågor. För att kunna bemästra utmaningar i en komplicerad värld försöker vi antagligen göra den mindre komplicerad genom att nära en förhoppning om det ”sanna svaret” på frågor som inte bara har ett svar.

I politiken händer detta varje dag. I min teoretiska hemvist psykologin sker det varje gång en metod ska diskuteras. Nu senast i DN-artikeln ”Så splittrar lågaffektivt bemötande den svenska skolan” som tar upp den metod som kallas ”lågaffektivt bemötande”. 

I artikeln ställs frågor som ofta ställs när pedagogiska och terapeutiska metoder diskuteras. Kritikerna till metoden som refereras i artikeln genererar frågan: Fungerar metoden eller ej? Fungerar den i skolan? Finns det evidens för den? 

För mig som arbetat som handledare och psykolog sedan slutet av 60-talet inom bland annat skola, förskola och socialtjänst innebär lågaffektivt bemötande ett förhållningssätt snarare än en metod.

Förhållningssättet har alltid funnits och tillämpats selektivt av duktiga pedagoger och behandlare, men kanske har inte metoden haft namn. Den innebär i skolan ett naturligt förhållningssätt hos vuxna visavi barn för att härbärgera barns affekter och ge tillbaka trygghet och respekt. 

Psykologen Bo Hejlskov Elvén har lyft fram den, visat på möjligheten och förankrat ”metoden” i neuropsykologin. Som verktyg i en verktygslåda för pedagoger och behandlare är lågaffektivt bemötande lika viktig som hammaren för en snickare. Men snickaren behöver inte bara en hammare. Och inte heller bara en hammare. 

På samma sätt kan inte pedagoger och terapeuter bara ha lågaffektivt bemötande i sina verktygslådor. Och lågaffektivt bemötande måste gestalta sig olika beroende på mötens karaktär och vad som sker i olika situationer. 

De intressanta frågorna borde vara:

• När är förhållningssättet lågaffektivt bemötande det bästa, hur kan det manifesteras?

• Med vilka elever fungerar det och med vilka fungerar det inte?

• I vilka sammanhang är förhållningssättet rimligt och att föredra? 

• För vilken typ av diagnoser hos barn kan förhållningssättet förordas?

• Kan det vara en skillnad när en vuxen möter en elev ensam eller om det handlar om en elevgrupp?

• Är det en skillnad om den vuxne har en relation till den unge eller inte har det?

Jag blir förvånad över att Bo Hejlskov Elvén, som det citerats i DN-artikeln, vulgariserar alternativen till lågaffektivt bemötande, det vill säga alla andra möjliga verktyg. Han påstår att alternativet till lågaffektivt bemötande är auktoritära metoder. Det är återigen en farlig förenkling.

En auktoritativ, tydlig och respektfull (inte auktoritär) tillsägelse och gränssättning är väl fortfarande en vuxen ledning som de flesta barn, men inte alla, behöver, kan ta emot och faktiskt ofta förväntar sig, i vissa situationer. 

En metods evidens måste alltid diskuteras utifrån det sammanhang där den är tänkt att användas och vilka utmaningar svarar den emot. Olika terränger kräver som bekant olika kartor.

Detta har glömts bort på samma sätt i samband med diskussionen om till exempel den terapeutiska metoden kognitiv beteendeterapi (KBT) som till skillnad mot metoden ”lågaffektivt bemötande” har ett rikt vetenskapligt stöd.

KBT fungerar utmärkt i mötet med människor som söker hjälp, men bara för en del terapeuter, i mötet med en del människor, i en del situationer och med del problem.

Lågaffektivt bemötande är ett fungerande förhållningssätt till vissa barn, men fungerar inte för en hel lärarkår i alla situationer och inte i förhållande till alla barn.

För att bemöta elever i skolan behövs en välfylld verktygslåda, där kunskap och erfarenhet gör att läraren inte bara greppar en hammare, utan rätt hammare – eller kanske ett helt annat verktyg i verktygslådan.

Läs mer: Så splittrar lågaffektivt bemötande den svenska skolan