Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-17 00:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/landsbygden-behover-en-greta-for-att-overleva/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Landsbygden behöver en Greta för att överleva”

Möja i Stockholms skärgård. Foto: Elin Åberg

INSÄNDARE. Svensk landsbygd behöver en motsvarighet till Greta Thunberg för att överleva. Trots politikers vurmande för dem som bor utanför städerna hotas skolor av nedläggning som på Singö utanför Norrtälje, skriver singöbon Per Lundqvist.

Vad är det för likhet mellan klimatproblemet och urlakningen av svensk landsbygd? Båda frågorna står högt upp på agendan hos politiker med känsla för vad som är politiskt korrekt. De flesta håller med om att något måste göras. Men ingen gör just någonting alls.

Ingen, utom en ung flicka med flätor som i klimatfrågan lyckats med något som det politiska etablissemanget famlar efter – att skapa viss verkstad och mindre tomma ord.

Beträffande den växande klyftan mellan stad och landsbygd och med det de minskande möjligheterna att bo kvar utanför tullarna, finns ännu ingen liknande frontfigur. Inte ens en med hästsvans.

Landsbygdsfrågan har samma karaktär av den klassiska liknelsen med problemet få stopp på och vända kursen på en supertanker. Vill vi hejda utvecklingen måste beslutsapparaten uppmuntra och underlätta idéer och lokala initiativ som syftar till att folk ska kunna bo kvar utanför staden.

Den logiken fungerar emellertid dåligt i verkligheten. Ett exempel är Singö i nordspetsen av Stockholms län med cirka 15 mil till Helgeandsholmen där de övergripande besluten tas. Och 5,5 mil till kommunhuset i Norrtälje, där de lokala besluten fattas.

I det här sammanhanget skulle utan tvekan Singö, och den kamp singöborna utkämpar för att kunna behålla sin skola från 1847, kunna få bli exponent för det sluttande plan som lands- och glesbygder i hela Sveriges land befinner sig på.

I Singös fall handlar det om en kamp mot kommunen om att få köpa loss den nedlagda skolfastigheten för att ha en plats att samlas kring och utveckla gemensamma intressen i. En intresseförening bildades för ett och ett halvt år sedan och uppvaktade kommunen med denna sin önskan. Den dåvarande kommunledningen erbjöd föreningen att få köpa skolan för det bokförda värdet på 381.000 kronor och singöborna accepterade.

Affären drog ut på tiden och sent i våras visade det sig att den nuvarande kommunledningen frångått det ursprungliga muntliga löftet. Plötsligt hade köpeskillingen stigit till 2,5 miljoner kronor.

Priset är inte förhandlingsbart. Alternativet är att skolan säljs till högstbjudande på öppna marknaden.

Kan då denna bagatell på något vis jämföras med klimatfrågan? Nej, självfallet inte övergripande, men visst finns det beröringspunkter. Förhoppningen är att de dramaturgiska poänger som finns i denna historia kan göra den representativ för landets övriga utbygder.

Det finns ingen flicka med flätor på Singö, som kan vara etablissemangets dåliga samvete. Men det finns en ett kraftigt lokalt engagemang och en beslutsamhet att fortsätta kampen mot en kommunledning som sviker sina löften samtidigt som ambitionen är att vara ”Sveriges populäraste landsbygd”.

Närheten till Stockholm är naturligtvis en styrka i den här historien med de totala motsatserna. Det infernaliska trafikkaoset och alla andra problem med den okontrollerat förtätade staden i jämförelse med lugnet på landet. Ett lugn som i grunden är positivt, men som dessvärre också är en följd av svårigheterna för gemene man att bo kvar och kunna försörja sig på landsbygden.

Det krävs inget snille för att förstå vad som väntar runt hörnet om inget mer än små hemsnickrade symboliska åtgärdsprogram – som plåster på benbrott - läggs på bordet. Gärden växer igen, skog odlas på åkermark, orter bommas igen, byar överges – och ännu fler flyttar in till staden.

Den ekonomiska föreningen Singö Utveckling vägrar att frivilligt kasta in handduken i den kamp om att få behålla skolan som symbol och resurs för bygden. Kampen förs naturligtvis för den egna överlevnaden, men faktiskt även för landsbygder i övriga landet.

Vissa samhällsproblem är lättare att sopa under mattan än andra. Förhoppningen är att landsbygdsfrågan inte ska vara en av dem. Förhoppningen är snarare att media utanför Norrtälje kommuns gränser ska hålla med om att historian om Singö skola, i all sin litenhet, kan tjäna som exempel på vart landsbygden är på väg.

Att vi håller på att passera ”the point of no return” – och att denna historia kan användas som exempel på hur det inte ska gå till. Och att den tål att berättas i större sammanhang. Med eller utan flätor.