Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-26 09:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/lararnas-villkor-forr-och-nu/

DN Åsikt

DN Åsikt. Lärarnas villkor förr och nu

Lärarnas arbetsvillkor har förändrats radikalt under de senaste årtiondena.

Rätta artikel

Jag fick min första heltidstjänst som matematiklärare i en gymnasieskola år 1970. Att vara lärare fann jag vara ett mycket trivsamt arbete. De flesta av mina elever visade intresse. Villkoren var utmärkta. En heltidstjänst innebar att man hade ”undervisningsskyldighet” omfattande 21 lektioner à 40 minuter per vecka. Det var alltså detsamma som 14 klocktimmar varje vecka.

Man hade sålunda gott om tid att förbereda sina lektioner, konstruera och rätta prov och fundera ut lämpliga läxuppgifter. Sådan tid kallades ”förtroendearbetstid” och kunde förläggas när som helst under veckan, inom eller utanför skolbyggnaden. Lönen var fullt i klass med vad övriga delar av arbetsmarknaden kunde erbjuda och bara några år tidigare hade man fastställt att riksdagsmännen skulle ha samma lönenivå som adjunkterna. (Det var alltså adjunkterna som var rättesnöret för riksdagsmännen.)

Skolloven utgjorde en väsentlig förmån: sommarlov, jullov, vinterlov och påsklov. (Höstlovet var inte infört ännu på den tiden.) Under varje läsår anordnades en handfull ämnesanknutna studiedagar för lärarna. Matematiklärarna fick därmed höra en matematiker tala om matematiska spörsmål och på motsvarande sätt var det ordnat för lärarna i andra undervisningsämnen. Studiedagarna var förväntansfullt emotsedda inom lärarkollegiet. I stort sett varje undervisningsämne var företrätt av en disputerad lektor. I kollegierummet och i personalmatsalen rådde en intellektuell atmosfär. Det diskuterades bland annat matematik, litteratur och filosofi.

Något årtionde senare infördes målsättningen att alla ungdomar i en årskull skulle genomgå gymnasieutbildning. Gymnasiernas tvååriga linjer blev dessutom treåriga. En självklar konsekvens blev att antalet lärare måste utökas. Därmed skulle lönekostnaderna för lärarkåren öka väsentligt, vilket skulle tynga statsbudgeten på ett oacceptabelt sätt. (Göran Persson redogör för resonemangen inom dåvarande regeringen i sin bok ”Min väg, mina val”.) Sedan Arbetsgivarverket lyckats bromsa lärarnas löneutveckling i flera avtalsrörelser i rad, utbröt till sist lärarstrejken 1989. Riksdagsmännen hade då ungefär dubbelt så hög lön som adjunkterna.

Under 1980-talet hade inte bara lärarnas reallöner sjunkit. Arbetsvillkoren hade dessutom ändrats i grunden. Begreppet ”undervisningsskyldighet” avskaffades, vilket innebar att skolledningarna fick besluta om omfattningen av varje lärares undervisning. Förtroendearbetstiden reducerades till ett fåtal timmar per vecka. Skolbyggnaderna saknade oftast lämpliga arbetsplatser för lärarna. Skämtsamt sades det inom kollegierna att man väntade otåligt på att arbetstiden skulle vara över, så att man äntligen kunde börja arbeta. Ledigheten inskränktes för lärarnas del genom närvaroplikt under stora delar av loven. Som en konsekvens av förändringarna uppstod svårigheter med att rekrytera ämneskunniga lärare.

Kommunaliseringen av skolväsendet gav kommunernas skolpolitiker och skoltjänstemän  ökade befogenheter. Detta ledde ofta till synsättet att det räckte med att någon var ”vuxen” för att kunna anställas som lärare. Den kamerala aspekten blev den allenarådande; det gällde att ”hålla budgeten”. Icke gediget utbildade har förvisso inga goda skäl att kräva hyggliga löner. Skolväsendet låg plötsligt i händerna på styrande som inte förstod sig särskilt mycket på undervisning och utbildning.