Den klimatmässiga nyttan av naturbetesmarker är stor. Det gäller även den kulturhistoriska aspekten.

Den fornlämningsrika miljön är i fara genom att naturbetesmarker växer igen. Goda skäl finns för att bevara det öppna landskapet av såväl ekologiska som arkeologiska hänsyn. Låt kor och får bidra!

I Sverige finns över en miljon synliga registrerade fornlämningar. Av dessa är omkring hälften från förhistorisk tid.

Vi har ett närmast världsunikt stort och varierat bestånd av fornlämningar i landet. Utöver de värden som ligger i att naturbetesmarkerna ger föda till får, kor och andra växtätare omfattar dessa områden dessutom mycket stora och skyddsvärda kulturmiljöer.

Sedan jordbruk infördes för omkring 5000 år sedan har markerna odlats på ett skonsamt sätt. De första bönderna svedjade i urskogen och odlade upp små självdränerade luckor och i anslutning till boplatserna gick vetet i mognad.

Under äldre järnåldern hade fasta gårdar och bygder etablerats och i anslutning till dessa tillkom fler och fler åkerytor. Bladrika lövträd sparades och lövkärvarna skars ner till vinterfoder.

De här markerna i närheten av gårdarna har sedan dess kommit att användas i princip på detta sätt. Det som kallades ängsbruk var ett ”win-win”-tillstånd i kulturmarken. ”Äng är åkers moder” hette ett gammalt ordstäv. Där växte en mångfald av gräs och örter. Det bärgades till vinterfoder. Djurens spillning gödslade sedan åkern. 

En unik kombination finns i detta. Vid de forntida bondgårdarna begravde man sina döda under små och stora gravhögar. Gravfälten vårdades på det sättet att betesdjuren såg till att ingen skog kom att växa upp på släktens gravar. 

Redan under stormaktstiden insåg man värdet av fornlämningarna och en lag stiftades på 1600-talet som skyddade fornlämningarna. Ingen, vem det vara månde, fick röra eller förstöra! Detta gäller fortfarande och lagen i moderniserad form omfattar även fornlämningarnas närmiljö.

Under 1970-talet och några år framåt samarbetade kulturmiljövården och länsarbetsnämnderna på ett fruktbärande sätt. Människor fick en meningsfull verksamhet med att hålla landskapets kulturmiljöer öppna och tillgängliga, det ordnades parkeringsplatser och sattes upp informationstavlor. 

En sentida variant, så kallade naturnära jobb, arrangerades under förra regeringsperioden till stor nytta för många nyanlända. Arbeten utfördes med att röja vandringsleder samt röjning av igenväxta gravfält. Är det inte dags att ta upp denna verksamhet igen?