Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-12 18:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/lat-oss-sluta-skaffa-barn/

DN Åsikt

DN Åsikt. Låt oss sluta skaffa barn

Foto: Hasse Holmberg/TT

Ett barn är en gåva och inget man kan få på beställning. Så låt oss sluta “skaffa barn” och istället börja “önska barn”.

“Jag ska skaffa barn” sa min kollega. “Ja, alltså inte nu i år men när jag kommit lite längre i karriären och ordnat med en egen bostad... då ska jag skaffa barn...absolut.”

“Skaffa” barn, tänkte jag. Begriper hen överhuvudtaget hur barn blir till, hur svårt det kan vara att bli gravid och att det inte kommer att bli enklare när hen “kommit lite längre i karriären och ordnat med en egen bostad”?

Men det var nog inte frånvaro från biologilektionerna som gjorde att min kollega uttryckte sig så, för i Sverige “skaffar” vi verkligen barn. Vi “skaffar” oss en utbildning, ett jobb, en bostad, en mobil, kanske ett husdjur, skidor, kläder, skor, handväskor och… barn…

Ett litet ord som “skaffa” kan verka oproblematiskt att använda. Men ord är mäktiga. Att vi hellre “skaffar barn” än “får barn” i Sverige i dag är kanske ändå rätt logiskt. En gåva förväntas ju vara från någon – och av vem skulle en genomsekulariserad svensk anse sig få sitt barn om hen inte skaffat det själv?

Att “skaffa” något sätter å andra sidan oss själva i förarsätet; det är vi som ordnar med ett barn till oss själva. Vi behöver ingen annan för det. Ja i och för sig, kanske en insemination, en spermadonator, en provrörsbefruktning eller en surrogatmamma om vi inte är en tjej och en kille som vill ha barn ihop och har turen att kunna få det tillsammans. Men i grunden så handlar det mer om att “skaffa barn” för att man “vill ha” barn än att “få barn” för att man “önskar” barn i våra tankar och samtal i Sverige år 2016. Är det verkligen så vi egentligen vill ha det?

Något man skaffar vill man ju ska vara perfekt. Varför skaffa något som är trasigt eller inte är precis det man vill ha exakt när man vill ha det? Varför behöva vänta när man väl bestämt sig och varför ska man acceptera att man själv inte kan skaffa det som man så innerligt vill ha när andra kan? Det är ju orättvist...

När man får något så är det däremot handlingen som räknas; att någon vill ge en gåva till mig. Är det inte vad jag önskade mig eller om timingen är dålig så får jag ändå glatt säga tack och acceptera gåvan. Om inte annat så begriper jag innerst inne att jag ska vara tacksam för tanken bakom gåvan. Är det precis vad jag önskat mig just den dagen så blir lyckan och därmed tacksamheten ohämmad och stor.

Är det då verkligen så smart att vi, genom att indoktrinera oss själva i att man “skaffar barn”, styr våra tankar kring barns tillblivelse i en riktning fylld av krav på absoluta och egna rättigheter, timing och perfektion eller är det kanske snarare så att vi borde stanna upp och hindra oss själva från att gå den vägen?

Jag tycker vi ska sluta “skaffa barn” och istället börja “önska barn” i våra tankar och samtal. Tacksamhet för en egen eller någon annans unge är ju en härlig känsla, den kuvar ingen. Men vem vet. Kanske kan en klädsam tacksamhet inför gåvan att själv få barn, eller för den delen se andra få det, hjälpa oss att bli av med lite av vår hybris och medge att vi faktiskt varken kan kontrollera slumpen eller själva är Gud. Oavsett vilken av dessa två möjliga skapare vi avfärdar.