Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-11 21:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/lofven-kan-locka-over-bjorklund-med-forstatligande/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Löfven kan locka över Björklund med förstatligande”

Statsminister Stefan Löfven (S) och Liberalernas partiledare Jan Björklund i Drottningholms slottskyrka i samband med dopet av prinsessan Madeleine och Christopher O'Neills dotter prinsessan Adrienne i Drottningholms slottskyrka den 8 juni.
Statsminister Stefan Löfven (S) och Liberalernas partiledare Jan Björklund i Drottningholms slottskyrka i samband med dopet av prinsessan Madeleine och Christopher O'Neills dotter prinsessan Adrienne i Drottningholms slottskyrka den 8 juni. Foto: Janerik Henriksson/TT

Regeringsfrågan kan få sin lösning genom att Socialdemokraterna lockar över Liberalerna med en fråga L-ledaren Jan Björklund inte kan motstå: ett förstatligande av skolan. I ett första steg kan lärarkåren förstatligas, skriver läraren Håkan Tallgren.

Rätta artikel

Så har då även en skarp statsministeromröstning hållits, utan att generera någon statsminister. I ett komplicerat parlamentariskt läge dominerat av låsningar kommer det nu att krävas innovativt nytänkande blandat med nykter realism för att dyrka upp dessa.

Givet förutsättningarna tyder därför mycket på att skolan till slut kommer att bli det sakområde som får Stefan Löfven (S) och Jan Björklund (L) att enas, vilket skulle kunna öppna för en mittenregering som kan tolereras från två håll. 

Om inte inställning och förfaringssätt förändras i försöken att bilda regering är det osannolikt att de kommer att bära frukt. Partierna tycks fortfarande låsta vid tanken på att möjliggöra nutida och framtida maktövertaganden för på förhand uppgjorda regeringskonstellationer, ovilliga att acceptera att det förmodligen kommer att krävas riktiga förhandlingar, och ett verkligt givande och tagande, för att kunna bilda en stabil regering. 

För de flesta partier vore ett nyval en risk snarare än en möjlighet, och med irriterade väljare skulle valdeltagandet sannolikt sjunka, och osäkerheten öka. Inte mycket talar heller för att de parlamentariska förutsättningarna skulle förändras.

Detta visar på den inneboende spänningen och problematiken med blockpolitik. För partier både till höger och vänster är det riskfyllt att binda sig vid specifika regeringskonstellationer inför val i parlamentariska minoritetsdemokratier med flerpartisystem.

Väljare har bara en röst var, och denna läggs på partier, inte på regeringssamarbeten. I första hand förväntas man rösta på det parti vars politik man vill se förverkligad, snarare än på en regeringskonstellation.

Som exempel kan man betänka att en liberal C-väljare som ogillar Kristdemokraterna omöjligen kan visa sitt missnöje med Alliansen som konstruktion genom sin enda röst. På förhand uppgjorda positioner kan blockeras av valresultatet, och resultatet bli total låsning – vilket vi nu bevittnar. 

Om partierna i stället fokuserade på att nå maximalt genomslag för den egna politiken, skulle mittenpartierna sannolikt kunna få igenom stora eftergifter från en regeringsbildare, eftersom ingen stabil regering kan bildas utan mitten.

Annie Lööf har gjort klart att Centerpartiet varken vill släppa fram Ulf Kristersson eller sitta i en regering ledd av Löfven, men man verkar kunna tänka sig att släppa fram en Löfven-regering där man själva inte ingår. Liberalerna tycks samtidigt inte vara helt främmande för att acceptera Löfven som statsminister, eller för att till och med ingå i en ministär med S. 

Om en mittenregering bildas verkar det därför sannolikt att en sådan kommer att innehålla S och MP samt möjligen L, med passivt stöd från och kanske budgetsamarbete med Centern.

Vänsterpartiet skulle behöva lägga ner sina röster i en sådan statsministeromröstning, men givet att de då får igenom sin statsministerkandidat samtidigt som de undviker en högerregering och nyval, torde detta vara en möjlig lösning. 

Frågan blir då hur Stefan Löfven kommer att försöka locka till sig Liberalerna. Olika frågor har lyfts fram som tänkbara att förhandla om. Det gäller exempelvis arbetsrätten, vilken dock är en för S mycket kontroversiell fråga, såväl för dess medlemmar som väljare.

Skolan är däremot ett område där det tycks finnas bättre möjligheter att nå en förlösande samsyn. I vissa skolfrågor, som exempelvis skolvalet och friskolor, står partierna långt ifrån varandra och överenskommelser tycks avlägsna. Men andra betydelsefulla frågor gör detta till ett troligare samarbetsområde än arbetsrätten. 

Liberalerna har länge slagits för att den offentligt drivna skolan bör vara statlig, samt för att åtgärder måste genomföras för att höja lärarprofessionens status. Mycket tyder på att vägen mot reformer i den riktningen tillsammans med S är öppnare än tidigare. 

Det var förvisso Socialdemokraterna som en gång genomdrev kommunaliseringen, men i dag har partiet inte någon profilerad hållning i frågan och därmed ingen prestige att förlora. Partiet är mitt uppe i en omfattande omprövning av hela sin skolpolitik, vilket bland annat medfört en förändrad syn på lärarprofessionen.

Enligt en undersökning av Lärarnas riksförbund förordar dessutom en klar majoritet av S-väljarna statlig skola. Förändringar i den riktningen skulle alltså inte riskera att alienera de egna väljarna. Det gör detta till ett mer sannolikt samarbetsområde än den känsliga arbetsrätten. 

I en debatt i Sveriges Radio i våras mellan Jan Björklund och gymnasieminister Anna Ekström (S) undrade Ekström vad statlig skola egentligen skulle innebära. På detta finns olika tänkbara svar, men en fundamental och symboliskt laddad del gäller naturligtvis arbetsgivaransvaret för lärarna.

I dagens skolsystem existerar redan statligt betalda förstelärartjänster, statligt finansierat lärarlönelyft, statligt reglerad och utfärdad lärarlegitimation, samt statliga fortbildningsinsatser för lärare. I ljuset av detta vore det inte alltför överraskande om nästa steg blev statligt anställda lärare.

Staten har under såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar ökat det statliga ansvaret för lärarprofessionen, men också steg för steg skapat ett splittrat och svåröverskådligt arbetsgivaransvar för denna yrkeskår. En större reform på detta område skulle kunna vara betydande nog för att locka Liberalerna till regeringssamarbete.

En sådan reform skulle samtidigt innebära en fortsättning på den inslagna vägen för Socialdemokraterna, som i regeringsställning beställt utredningar om ett statligt professionsprogram för lärare samt regionalisering av gymnasieskolan. Det vore därmed inte helt oväntat om S gick med på att lärarkåren gjordes statlig för att locka L, kanske med gymnasie- eller ämneslärarna som ett första steg. 

I ett läge där skolreformer kan visa sig avgörande för möjligheten att bilda regering blir slutsatsen att Löfven kommer att försöka lösa regeringsbildningen genom att erbjuda Björklund ett köttben han inte kan motstå – en betydande och symboliskt laddad reform på skolans område.