Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-24 06:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/lofven-och-kristersson-maste-dela-pa-makten-till-2022/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Löfven och Kristersson måste dela på makten till 2022”

Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven och Moderaternas Ulf Kristersson under TV4:s statsministerduell i Linköping den 8 september i fjol.
Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven och Moderaternas Ulf Kristersson under TV4:s statsministerduell i Linköping den 8 september i fjol. Foto: Anders Wiklund/TT

S-ledaren Stefan Löfven och Moderaternas Ulf Kristersson måste dela på makten fram till valet 2022. De två största riksdagspartierna borde kunna överbrygga sina motsättningar och bilda en stabil regering, skriver statsvetaren Nils-Eric Hallström.

Rätta artikel

I en väl fungerande demokrati är det normala att uppdraget som statsminister och regeringsbildare går till ett parti eller en partikonstellation som vunnit valet. Men valresultat 2018 liknar inget annat i svensk politisk historia.

Landets två största partier, Socialdemokraterna och Moderaterna, gick kraftigt tillbaka och Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1911. Moderaterna hamnade långt under resultatet från förlustvalet 2014.

Trots de stora valförlusterna har ledarna för dessa två partier i tät följd fått talmannens uppdrag att sondera möjligheterna att få fram en regering, som kan tolereras av den nyvalda riksdagen. Och misslyckats. 

En nyckelspelare i processen att bilda ny regering är Centerpartiet, som med sina 8,6 procent gjorde sitt bästa val på 30 år. Men också centerledaren har gjort ett misslyckat sonderingsförsök. Centerpartiet har gjort misstaget att ge väljarna två svårförenliga löften, dels att inte ge Sverigedemokraterna något inflytande, dels att inte sätta sig i en socialdemokratiskt ledd regering.

När Centerpartiet den 14 november röstade nej till Ulf Kristersson som statsminister var det för att stå fast vid löftet om att inte ge Sverigedemokraterna något inflytande. I slutet av året gick sonderingsuppdraget åter till S-ledaren Stefan Löfven. Förhandlingar inleddes med Centerpartiet och Liberalerna för att skapa ett blocköverskridande regeringssamarbete.

Den 27 november presenterade Centerpartiet sina många och tuffa krav för att över huvud taget överväga att lägga ner sina röster och släppa fram Stefan Löfven som statsminister. Den 14 december röstade både Centerpartiet och Liberalerna nej till Stefan Löfven. Genom historiska erfarenheter vet Centerpartiet att ett närmande till Socialdemokraterna medför stora politiska risker och ett sviktande väljarstöd.

De kravlistor Centerpartiet och Liberalerna presenterade innehöll en ren borgerlig politik, vilket Socialdemokraterna under normala politiska förhållanden helt skulle ta avstånd ifrån. Till detta kommer alla krav från Miljöpartiet, Vänsterpartiet och LO.

Inför denna uppsjö av politiska problem har Socialdemokraterna uppträtt med eftertanke, i vetskap om att de tre rödgröna partierna utgör endast 40 procent av den samlade riksdagen. Det är därför bäddat för fortsatta problem i regeringsbildningsprocessen. 

Stefan Löfven har lett sitt parti till det sämsta valresultatet på mer än 100 år. Tanken att Löfven återigen skulle väljas till statsminister och leda en blocköverskridande regering är därför närmast absurd.

När bättre alternativ är uttömda bör Socialdemokraterna och Moderaterna – trots många år av politiska motsättningar – visa politiskt mod och se till att Sverige får en fungerande regering. Med 170 mandat tillsammans utgör dessa båda partier en god maktbas för den stabila regering, som Sverige så väl behöver. 

Om de båda partierna inte kan enas om en koalition är en möjlig lösning att i samförstånd dela upp mandatperioden. De två partierna ansvarar för två år var och leder enpartiregeringar, som samlar stöd för den politik som en riksdagsmajoritet kan ställa sig bakom.

Detta skulle stärka den splittrade riksdagens roll och bidra till att återupprätta regeringsmaktens auktoritet. Och undvika det extraval som alltför många partier vill undvika.