Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-22 13:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/lokala-klimatinitiativ-kommer-knappast-att-racka/

DN Åsikt

DN Åsikt. Lokala klimatinitiativ kommer inte att räcka

Lokala initiativ kommer knappast att räcka för att klara vår del av Parisavtalets mål om högst två graders uppvärmning orsakad av människan. Det n saknas en stark global makthavare. Ett stort ansvar faller därigenom på den nationella nivån.

Professor Staffan Laestadius skriver i ett inlägg att vi borde agera i klimatfrågan med samma allvar som om det vore krig. Han vill ha politisk uppslutning i frågan. Det är lätt att instämma.

En komplikation i sammanhanget är att de flesta av oss inte utan vidare vill ge upp fördelarna med de fossila tjänsterna – bilresor, köttmåltider med mera som onekligen gör livet enklare och behagligare (på kort sikt). Detta dilemma bidrar till att luften utnyttjas utöver vad som är klimatmässigt hållbart.

Sådant överutnyttjande är vad ekologiprofessor Garrett Hardin i en berömd artikel för 50 år sedan talade om som ”The Tragedy of the Commons”, de gemensamma resursernas tragik. Enda sättet att förhindra en tragedi är, enligt Hardin, att en överordnad makthavare sätter upp de nödvändiga begränsningarna för resursutnyttjandet.

En helt annan slutsats drog statsvetarprofessor Elinor Ostrom efter att ha studerat hur människor i verkligheten hanterar sina miljöproblem. Hon noterade bland annat hur man i Kalifornien hade lyckats komma överens om att begränsa grundvattenuttaget till hållbara nivåer utan att dra in högre politiska beslutsfattare. Omställningen hade dessutom varit relativt snabb. Tiden från det man uppmärksammat att för mycket grundvatten togs ut till dess en hållbar överenskommelse nåtts var inte mer än ett par decennier. Det är ungefär den tid för omställning vi har på oss i klimatfrågan.

Här har alltså två helt olika teorier om hur klimatproblemet ska lösas. Det kan antingen ske nerifrån (som Ostrom förespråkat) eller uppifrån (som Hardin hävdat). Vad ger det för vägledning för våra makthavare i riksdag och regering? En sak är rimligen att undvika sätta käppar i hjulet för initiativ som tas nerifrån. Ett exempel på ett sådant initiativ är Björn Ferrys och Heidi Anderssons projekt ”Storuman forever”. Det är värt uppmuntran.

Men de lokala initiativen kommer knappast att räcka för att klara vår del av Parisavtalets mål om högst två graders humanorsakad uppvärmning. Ifråga om agerande uppifrån saknas en stark global makthavare och ett stort ansvar faller därigenom på den nationella nivån. Här är ett problem att det politiska arbetet ofta präglas av misstro mot andra partier.

Det har klimatfrågan inte riktigt råd med. I stället bör de politiska partierna i riksdagen ha möjlighet att hitta sina egna nischer för att driva omställningsarbetet. Kan vi hoppas på en valrörelse, där man hellre övertrumfar varandra i konstruktiva förslag än kritiserar andra partiers klimatåtgärder, och där osakliga argument i stor utsträckning sållats bort?