Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-16 09:29 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/man-kan-vara-bade-svensk-och-tornedaling/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Åsikt

”Man kan vara både svensk och tornedaling”

Man kan vara både svensk och tornedaling på samma gång. Erkännandet av nationella minoriteter och minoritetsspråk ger rätt att som svensk medborgare tillhöra andra kulturnationer – inte i bemärkelsen stater, som många tycks tro, utan samhällsgrupper med gemensamhet i kultur och språk.

I en insändare på DN Åsikt den 6 september undrar Anita Nylén om Sverigedemokraternas logik inte borde utesluta även skåningar. Det blir lite paradoxalt eftersom en stor del av Sverigedemokraternas ledning och även deras väljare kommer från just Skåne.

I övrigt handlar artikeln mest om Tornedalen. Den ger en egendomlig bild av situationen och drar än värre slutsatser. 

Långt efter gränsdragningen mellan Sverige och storfurstendömet Finland var befolkningen på den svenska sidan finsk- och/eller samiskspråkig. Den lokala majoritetsbefolkningen var enligt alla kriterier finnar.

Från 1880-talet startade Sverige en försvenskningspolitik som skulle göra dem till svenskar, delvis med metoder som vi i dag skulle betrakta som rent förtryck. På 30-talet gjorde två socialdemokratiska ministrar, Artur Engberg och Rickard Sandler, vissa försök att införa ett visst mått av finskundervisning i skolorna, men detta bemöttes negativt av den lokala överheten och pressen.

Först på 50-talet kunde finskan försiktigt erkännas, men samtidigt syntes resultatet av bristen på finskundervisning: den lokala dialekten, tornion murre, blandades allt mer upp med svenska på den svenska sidan om gränsen, medan den jämkades med standardfinska på andra sidan gränsen.

Kritiken från Nils-Erik Hansegård, tidigare professor i samiska i Uppsala, av bristen på god språkundervisning anpassad till gränsläget och modersmålen – som ledde till ”halvspråkighet” – missförstods delvis avsiktligt. I stället lanserades meänkieli, ”vårt språk”, som ett försök att undgå en "återförfinskning".

Resultatet har blivit en ytterligare gräns: mellan Haparanda, som har accepterat standardfinskan, och resterna av de meänkielitalande, eftersom många ungdomar inte längre kan tala ens meänkieli. När ungdomar från Pajala träffar släktingar och vänner över gränsen talar de numera engelska. Det innebär en förlust, inte minst för Sverige. 

Erkännandet av nationella minoriteter och nationella minoritetsspråk har ingenting med Sverigedemokraterna att göra, även om de har slagit mynt av en förment skillnad. Minoritetsstatusen ger tornedalingar, finnar, romer, samer och judar möjlighet att utnyttja särskilda rättigheter som varande minoriteter, och att som svenska medborgare tillhöra andra kulturnationer – inte i bemärkelsen stater, som många tycks tro, utan samhällsgrupper med gemensamhet i kultur och språk.

Det är inte finare att vara svensk än finne eller tornedaling. Man kan dessutom vara både och.

Det som anges i passet är faktiskt medborgarskapet, inte ”svenskheten”. 

DN Åsikt 6 september 2018 kl 05

Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.