Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-21 10:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/manniskan-kan-losa-klimatkrisen/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Människan kan lösa klimatkrisen”

Bild från förra veckans klimatdemonstration i Stockholm. Foto: Kevin Chang

INSÄNDARE. Dystopikulturen kring klimatkrisen är destruktiv. Men människan kan stoppa den globala uppvärmningen med samma mänskliga dådkraft som skapade demokrati, skriver Per Gyllenspetz.

För hundra år sedan skapades idealistiska idéer om ett modernt samhälle. På några årtionden bytte Sverige skepnad.

Med demokratin fick alla rösta, ha semester, råd med god mat i ett eget kylskåp och bada i badkar. Det blev en förebild i världen. Men under konsumtionskulturens framväxt på 1950- och 1960-talet förblindades man av de tekniska möjligheterna.

När sedan bilden på den blå jorden kom från första resan till månen blev det ett stort ögonblick för många människor. När du lägger ett äpple i en plastpåse har du proportionen på jordklotet i förhållande till atmosfären. Det finns inte mer luft än motsvarande den tunna plasten över äpplet.

Nu är festen slut och dessbättre växer kunskapen snabbt om hur vårt jordklot fungerar. Är det för sent? På kort tid har vi förstört en stor del av det som håller oss vid liv.

Dystopikulturen eldar på med media och filmer. Den har ett självgenererande och destruktivt tema att det går åt helvete.

Självklart ska kulturen och fiktionen alltid vara fri att skapa, belysa och påverka, men det behövs en jämvikt med berättelser om verklighetens positiva byggande. Tron på det är väl det enda rimliga för mänskligt liv?

Är planeten överbefolkad? Ja, av konsumenter. Men om alla 8 miljarder satt i var sin solstol ryms vi på Mallorca. Fler är vi inte.

Människor är trädgårdsmästare på planeten. Det är en idébild för ett hållbart samhälle, säg år 2070.

Livet då består inte i att åka till en lokal och producera för konsumtion. Ekonomer kallar inte folk för konsumenter, utan användare. Tillväxt och BNP har bytts mot nya globalekonomiska cirkulära begrepp.

I den nya tidens välstånd är odling av mat och skördande av hållbar energi det viktigaste vi gör. Det sociala projektet är hälsa och glädje för alla. Fart och stress är inte längre en lönsam industri.

Större risker tas med svenska statens innovationspengar för att några ska lyckas att förverkliga nya oväntade upptäckter. Det kommer att likna eran för hundra år sedan när alla våra maskiner såg dagens ljus, fast på ett omvänt sätt. Reduktion är den nya samhällsmotorn.

Snart görs gatorna för att gå och cykla igen, mindre för bilar. Distansmöten blir verklighetstrogna och enkla, inte minst för landsbygdsbor. Att dela bilresan blir självklart och trevligt. Lätta fordon klarar skjutsen till dagis med radikalt mindre energianvändning.

Ett elvägsnät byggs ut och hållbara bränslen finns för alla farkoster. Järnvägen är renoverad.

Vi gör resor med fartyg som drivs av el och segel, längre fram åker vi på semester med en korsning av flygplan och luftskepp som går på vätgas. I skolan lär sig barnen att räkna på sin egen och prylarnas påverkan på miljön i det nya ämnet livscykelanalys.

Om 50 år när människor ser tillbaka på vår tid har man ha svårt att förstå den fossildrivna epoken.

Är det naivt att försöka att ändra systemet? Tvärtom, det som verkligen är ansvarslöst är det kollektiva självbedrägeriet.

Jag tror på samma mänskliga dådkraft som drev fram demokratin. Själv är jag en del av systemet, och visst är det obekvämt att ta ett så stort perspektiv i anspråk som här.

Nu är det tid för ett nytt ansvarsfullt kliv. Det är det verkligt mänskliga.