Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-27 01:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/med-vanlig-enkel-trevlighet-kan-vi-komma-langt/

DN Åsikt

DN Åsikt. Med vanlig, enkel trevlighet kan vi komma långt

Dra ner de höga förväntningarna på ”socialiserande”. Det skrämmer ju bara folk! Alla kan visa en grundläggande välvilja och öppenhet gentemot våra medmänniskor. Det är inget konstigt eller komplicerat. Men det krävs ett aktivt ställningstagande för att lyckas.

Rätta artikel

Tack alla skribenter för intressanta tankar! Jag har aldrig tänkt på detta fenomen på det här sättet. Men känner igen mig i mycket av det som skrivits.

Mohammad Reza Nazeri är skarpögd och välformulerad i sin beskrivning av ett problem som är i behov av gemensamma åtgärder. Grete Elsborg ger en fingervisning om hur vi redan från skoltiden tränas i den här skepsisen mot ”främlingar”. Det får mig att tänka på min lågstadieklass, som var uppdelad i två grupper: den gula gruppen, som jag tillhörde, var vi som åkte skolbuss, den orangea gruppen var de som bodde i stan och som cyklade eller gick till skolan. Jag kände en stark samhörighet med de gula. De orangea var jag avvaktande gentemot. Och parallellklassen, ja de existerade liksom inte. Fastän vi delade kapprum och skolgård så skulle jag aldrig fått för mig att leka med någon av dem.

Det är verkligen en intressant fråga varför vi väljer att hålla oss inom vissa förutbestämda ramar. Jag håller med Nils Stenvall om att vi människor trots många olikheter i grunden är väldigt lika. Det är skönt med en ”hemmahamn” i form av folk som vi känner sedan tidigare, både privat och på jobbet. I ett nytt sammanhang söker vi gärna tryggheten hos personer som vi redan känner. Det behövs ett aktivt ställningstagande för att bryta det mönstret. Mina föräldrar har inspirerat mig att välja, vid fester och andra sammankomster, att sätta mig bredvid eller ta konkat med personer jag inte träffat tidigare. Detta är varken självklart eller alltid bekvämt men jag tycker att det är ett tecken på bildning och bidrar till både min egen och andras trivsel.

Jag är skeptisk till Catharina Edgrens teori att problemet med slutenhet finns ”särskilt på landsorten”. Nick Zaraei upplever att det är som svårast att hitta vänner i Stockholm. Kanske handlar det om en vilja att visa sig stark och självständig? Det är bra egenskaper absolut, men när det slår över i förakt vilket jag tycker mig se hos Oscar di Milvio, skapar det dåliga förutsättningar för nya kontaktytor.

Christer Lasson har rätt i att gemensamma intressen kan vara ett sätt att få nya vänner. För oss som inte är föreningsmänniskor är det knivigare. Men som Marianne O'Neill skriver  integrationsdagar, och –tider känns dystopiskt. Jag tror istället att nyckeln till äkta samhörighet är att dra ner förväntningarna. Integration, mötesplatser, projekt, allt det där blir så stort, som höga trösklar. Ett avsteg från det normala: "Nu ska vi socialisera.” Jag är själv en i grunden introvert person och har tränat upp min sociala förmåga under årens lopp. Skulle aldrig delta i en integrationsdag. Däremot har jag som mål att tillämpa vanlig normal trevlighet gentemot människor jag möter i min vardag. I matbutiken, på tåget, i parken, till exempel. Anstränger mig medvetet för att inte göra skillnad mellan etnicitet, klass, funktionsvariation, ålder, kön, etc.

Många säger att det är svårare att få vänner ju äldre en blir men jag upplever tvärtom att jag har blivit en allt öppnare person. Och jag tror precis som Mohammad Reza Nazeri skriver att ett samhälle där fler vågar ta anspråkslösa okomplicerade kontakter i sitt dagliga liv, och kan känna en grundläggande gemenskap med sina medmänniskor är något att sträva efter. Det är dessutom något vi alla kan bidra till genom att ställa vår ”inre dörr på glänt”. Kanske bara litegrann, och ibland, till en början.