Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-21 04:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/medieradet-ar-inkonsekvent-i-bedomningen-av-suzanne-ostens-film/

DN Åsikt

DN Åsikt. Medierådet är inkonsekvent i bedömningen av Suzanne Ostens film

Statens medieråds beslut att barnförbjuda ”Flickan, mamman och demonerna” är inte logiskt och konsekvent sett från deras tidigare bedömningar av filmer med utsatta barn. Det kan vara så att de gör en åtskillnad mellan hur mammor respektive pappor får skildras på film för en yngre publik.

Rätta artikel

Sällan väcker en film som ”Flickan, mamman och demonerna” en så livlig debatt. Utgångspunkten är Statens medieråds beslut att barnförbjuda filmen och rådets påföljande överklagande av Förvaltningsrättens dom som upphäver beslutet. Debatten har dock kommit att präglas av mer eller mindre initierade uppfattningar om barns förmåga att möta skrämmande fiktiva skildringar. Här finns många olika påståenden men om man ska diskutera just åldersgränsen är det viktigare är att se om Medierådet agerar konsekvent när man sätter femtonårsgräns på filmen.

I rådets beslutstext kan man utläsa att ett avgörande skäl för omdömet är att "mammans sjukdomsförlopp och flickans utsatthet är mycket realistiskt skildrat". Detta kan förklara varför rådet till exempel gett alla filmerna i den våldsamma Hunger Games-serien elvaårsgräns, de är ju inte realistiska i den mening att de inte utspelas i autentisk miljö. Demonerna i Ostens film är ju inte heller ”realistiska”, medan miljön kan sägas vara det. Här menar alltså rådet att barn har förmåga att skilja mellan olika typer av skildringar i en omvärldskontext men däremot inte mellan film och verklighet. Ett haltande resonemang, i så fall skulle exempelvis Mad Max Fury Road kunna få en elvaårsgräns.

Jag vill mena att barns (och vuxnas) möjlighet till identifikation i film och andra medier snarare handlar om trovärdighet i berättandet än om landskapet. Den gängse berättarmallen inom film handlar just om att få publiken att identifiera sig med omvärld, karaktärer och deras dilemman och att man med alla medel ska upprätthålla den fiktiva illusionen.  Detta gör att barn kan identifiera sig även med sagogestalter och dela deras glädje, rädsla och smärta. De brechtianska verfremdungseffekter som Suzanne Osten använder sig för att bryta denna illusion av är ytterligt sällsynta i Hollywood.

Även om medierådet menar att det är vardagligheten i en berättelse som har relevans kan man se att det i andra fall gjort andra bedömningar. Ett exempel är The Selfish Giant där två pojkar lever i en rå, patriarkal och vulgär men ”realistisk” värld, brittisk underklass. Pojkarna saknar ett fungerande språk, de kan inte uttrycka empati eller sorg, de slåss och svär. De blir lurade, utnyttjade och hotade av vuxna, tvingade till kriminalitet. Den enda trygghet de har är varandra och den tryggheten försvinner när – i en mycket trovärdig och utdragen scen – en av dem dör i en olycka. Filmen har elvaårsgräns. Detta gäller också för "Beasts of the Southern Wild" där en sexårig flicka blir utsatt, slagen och hotad av sin svårt sjuka pappa som sedan dör med henne intill och för filmen "Mig äger ingen" där en femårig flicka lämnas av sin mor och bor med en lynnig, utåtagerande, alkoholiserad pappa som till stora delar försummar hennes vardagsbehov.

Varför dessa filmer inte barnförbjudits är inte logiskt om man ser till medierådets sätt att tänka. De är ”realistiska” och barnens utsatthet är mycket liknande. Den skillnad jag kan se är att de vuxna som utsätter barnen i de sistnämnda filmerna är pappor och andra män medan det i Ostens film är en mamma. Det tycks vara okej att visa att pappor är våldsamma, sjuka och oberäkneliga medan en mamma inte tillåts att uppvisa sådana brister. Ett gammalt könsrollstänkande sitter i väggarna hos Statens medieråd, det är dags att kalla in en saneringsfirma.