Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-19 23:05 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/mental-traning-har-gott-stod-i-forskningen/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Åsikt

”Mental träning har gott stöd i forskningen”

Det finns vetenskapligt stöd för att mental träning fungerar. Den kan även hjälpa cancerpatienter, men bara i samspel med medicinsk vård, skriver Lars-Eric Uneståhl.

Magnus Lindvall och Mattias Lundberg som i en insändare anklagar mental träning för att vara pseudovetenskaplig och inte fungera använder högst ovetenskapliga metoder för att stödja sitt påstående.

Det första man bör göra när man diskuterar något är att se till att enas om vad man menar med de begrepp man använder. Jag har alltid definierat mental träning som en systematisk och långsiktig träning av mentala processer (tankar, inre bilder och känslor) och mentala färdigheter med målet att fungera och må bättre.

När jag startade 1969 fanns ingen liknande träning, men sedan dess har andra metoder kommit som uppfyller samma definition. En av de mer kända är ”mindfulness”. För att skilja det från min metod har jag de sista decennierna kallat den för ”integrerad mental träning” (IMT). 

Det framgår inte om kritiken avser mental träning i stort eller integrerad mental träning, men jag begränsar mitt svar till IMT.

Det andra ovetenskapliga är att inte författarna förklarar vad de menar med att det inte finns vetenskapligt stöd för att mental träning ”fungerar”, utan att klargöra vad man menar med ”fungera”. Fungera för vem eller för vad?

Menar man att man hittat vetenskapligt stöd för att det inte ”fungerar” eller menar man att de hundratusentals människor från skolbarn till pensionärer och från elitidrottare till sjukskrivna, som under 50 år berättat om vilken nytta man haft av den mentala träningen, inte är trovärdiga därför att alla inte ingått i en vetenskaplig undersökning?

Medicinen bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet. De flesta åtgärder man vidtar inom affärsverksamhet eller idrott har inte genomgått vetenskapliga undersökningar med kontrollgrupper.

Den revolution som skedde några år efter det att dataföretaget IBM började använda coaching 1995 byggde inte på vetenskap. (Den första doktorsavhandlingen kom först år 2000), utan på att man upplevde att coachingen fungerade och gav enkel och billig, men bra effekt. 

Samma sak gäller mental träning, där orsaken till den stora populariteten har varit de stora positiva effekterna (inga negativa bieffekter har apporterats under dessa 50 år) trots den billiga metoden. Man tränar själv och behöver inga dyra konsulter eller terapeuter.

Mental träning är ingen terapi utan bygger på ”Idrottsmodellen” med ständig och livslång utveckling genom egenträning. Detta har också gjort att jag aldrig behövt satsa en krona till traditionella marknadsföringsmetoder, utan den mentala spridningen har så gott som helt spridits genom mun till mun-metoden. 

När det gäller forskningen vill jag först säga att jag liksom insändarna skulle önskat att fler vetenskapliga undersökningar hade gjorts – inte som en hjälp till marknadsföring, utan för att ytterligare kartlägga de fascinerande sambanden mellan (1) hjärna och kropp eller (2) den ökade förändrings- och utvecklingstakten som möjliggörs i ett förändrat medvetandetillstånd, där hjärnan ändrar ”operativsystem med en annorlunda informationsbehandling som följd eller (3) den positiva förändring av en människas personlighet som kan ske genom systematisk träning – bara för att nämna några exempel. 

Med detta sagt vill jag ändå gå emot insändarna när det gäller deras – som jag anser – grundlösa påstående att forskningsunderlag skulle saknas. 

Principerna och metoderna för ökad självkontroll och självpåverkan genom träning som jag 1969 beslöt att kalla för ”mental träning” byggde på tio års forskning vid Uppsala universitet, där jag 1965 skapade avdelningen för klinisk och experimentell hypnos vid psykologiska Institutionen där jag förutom min egen forskning handledde ett stort antal undersökningar, från tvåbetygsuppsatser till lic-avhandlingar. 

Handledningen av uppsatser i mental träning fortsatte sedan under mina år vid Socialhögskolan och vid GIH i Örebro (sammanlagt ett 50-tal studier) och också under mina år som gästprofessor i USA och Australien. 

Mellan 1990 och 2002 hade jag också ett svenskt-ryskt forskarprojekt, där olympiska kommittén först översatte mina mentala träningsprogram till ryska (för att användas på ryska idrottare), men där vi sedan gjorde en rad studier både om hur mental träning påverkar hjärnan och om effekterna inom idrott, skolan och hälsan. 

I den sist nämnda artikeln kunde vi visa att man med mental träning kunde höja immunförsvarets effektivitet. Vi visste tidigare att stress, depression,m.m. sänker immunförsvaret men inte att det gick att höja genom mental träning. Detta fick betydelse bl.a. vid svåra sjukdomar som cancer, där det vanliga annars är att den ”naturliga” negativa reaktionen efter sjukdomsbeskedet försämrar immunförsvaret.  

Här vill jag gärna försvara mig mot ytterligare ett påhopp från insändarna. De påstår att jag skulle hävda att mental träning botar cancer. Det gratisprogram jag gjort och som heter mental träning som hjälp vid cancer är ett komplement till den medicinska behandlingen, där patientens reaktion påverkas för att på så sätt stödja den medicinska behandlingen. 

Mental träning är alltså ett komplement och inte ett alternativ till medicinsk behandling. Därför har jag under alla år haft mycket lätt att samarbeta med medicinsk expertis. Jag har också under åren undervisat både på medicinarutbildning (på bland annat Karolinska institutet) och på läkarnas efterutbildningar. Jag ledde också mellan 1965 och 1980 utbildningar i hypnos och mental träning för över 5.000 läkare, tandläkare och psykologer.

Ett intressant projekt med ett sjukhus jag inte nämnde om i förra artikeln var Motala. I ett inrättat ”humorrum” fick kvinnor med kronisk smärta och som inte hade förbättrats under fem år av medicinsk behandling aktivt arbeta med humor, skratt och glädje under elva veckor. Effekten blev att smärtan minskade signifikant och livskvaliteten höjdes. 

Vi beslöt då att inrätta en sömnlinje på sjukhusets växel dit människor med störd sömn kunde ringa och lyssna på ett program jag gjort. Man somnade med luren på kudden och samtalet bröts efter en halvtimme. Efter några månader bröt växeln ihop av alla samtal som kom (först bara från Motala men snart därefter från hela Sverige).

Jag gjorde då en kassett (senare cd-skiva) i stället som man sedan fick under många år genom apoteken. I vilket fall försökte vi göra en vetenskaplig undersökning och kunde bland annat se att sömnmedelsförbrukningen minskade i Motala jämfört med Kalmar som kontrollområde.

En orsak till att inte fler vetenskapliga undersökningar av mental träning gjorts är svårigheten att göra blind eller dubbelt blindförsök. Det är svårt att hitta en placebovariant för den mentala träningen. Som jag nämnde har det heller inte behövts för att sprida mental träning.

En uppmärksammad studie gjorde jag dock för några år sedan tillsammans med en forskarkollega och jag är förvånad att en av insändarna, som ändå är professor i åldrandets psykologi, inte ens kände till den.

Den visade att en grupp som tränade mentalt i sex månader kunde minska sin biologiska ålder (bl.a. mätt med DHEAS) med i genomsnitt 7 år jämfört med en kontrollgrupp. Eftersom det var första gången i världen som någon hade visat att man med mentala metoder kunde reducera sin ålder så togs rapporten in i en vetenskaplig tidskrift på rekordtid.

När den publicerades ringde tidningen Dagens industri och ville göra en helsidesuppslag om detta. Man frågade då om orsakerna, där en av flera orsaker är den stressreduktion (mätt bland annat med cortisol) som mental träning ger. För att visa stressens effekt på åldrandet hade man två bilder av Tony Blair, en före Irak kriget och en tre år senare. Av bilderna skulle man trott att det skiljde 20 år.

Just nu håller jag på med några spännande projekt på universitetssjukhuset här i Örebro tillsammans med en av Sveriges främsta sömnexperter, Lena Leissner. Det gäller dels att se på grundspänningens roll för att förhindra djupsömnen och där vi hoppas att den mentala träningen skulle kunna avsevärt förkorta sjukskrivningsperiodens längd hos de som sjukskrivs för utmattningssyndrom. Ett annat projekt gäller en fråga som vi hoppas bli först i världen på att besvara, men det är hemligt än så länge.

Att forska är oerhört stimulerande men ändå så är det viktigaste för mig att få människor att pröva på de fantastiska möjligheter som ligger i den mentala träningen. Därför är det så tråkigt med en insändare som Magnus Lindvall och Mattias Lundberg har skrivit. De får gärna avfärda den mentala träningen för egen del, men det vore ärligare att i stället för att avråda andra skriva:

”Vi tycker inte att det finns tillräckliga vetenskapliga bevis för att mental träning fungerar, men det enklaste för dig att se om vi har rätt är att pröva själv.”

DN Åsikt. 5 september 2018 kl 15

Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.